Veckan som gått med Marko & Ted…

Tjena på er, här kommer nästa inlägg. Temat är veckan som gått:

Ted: Jaha Marko, under veckan som gick tog vi full pott med bland annat en härlig seger på ”Nya Söderstadion”. Om vi börjar med Tele2 arena, är den inte fantastisk?

Marko: Riktigt grym arena. Jag var där i höstas på det första derbyt mellan DIF-AIK. Det var mäktigt, men lika mäktig tycker jag matchen i fredags var. Fantastisk inramning och ett härligt resultat som vi fick med oss från nya Stockholm Stadion .). Hur kändes det att spela? Måste varit lite finalkänsla?

Ted: Fantastisk arena faktiskt. Undrar om inte det kan vara ett bättre alternativ än Friends för bandyns SM-final. Stämningen och inramningen i fredags var underbar, tänk om vi fick spela inför 10-12 000 pers varje match! Matchen var lite av en repris från förra finalen. Samma inramning med is, publik och nationalsång. Största skillnaden var väl att vi inte släppte in 4 mål under första 10 min. Sen såklart att vi fick spela klart hela matchen och fick en slutsignal var ju lite annorlunda. Vad säger du om själva matchen

Marko: Jag har egentligen två upplevelser av själva matchen. En ”live” och sen såg jag matchen några dagar efteråt och fick en annan bild av helheten. Live tyckte jag att Bajen hotade oss ganska hårt i första halvlek, men jag tror jag blev lurad av stämningen i arenan. För varje gång som Bajen kom upp mot halva planen så blev det tryck i arenan och jag som känslomänniska åkte nog med i stämningen. När jag sen såg matchen i efterhand så ska jag ärligt säga att Bajen var ganska ofarliga både i första och andra halvlek. Vi har bra koll på grejerna och i andra kliver vi fram mer och tar tag i taktpinnen. Jag är supernöjd, men tycker vi ska vara mer ”kåta” på att vara med och skina från början, om du förstår vad jag menar. Vi får ju en ny chans att träna på det här redan mot Villa, som också kan vara en eventuell finalmotståndare. Vad tror du om den matchen?

Ted: Helt klart är att Bajen hade ett ordentligt hemmastöd och spelade jämt med oss under första halvlek. I andra tycker jag att vi dominerar från första början. Kan också hålla med dig om det där med att ”ta tag i taktpinnen” kan bli bättre på bortaplan. Matchen mot Villa idag kommer garanterat bli intressant. Det brukar alltid bli tempofyllda & välspelade fighter mot Villa Li$ch. De har en del revansch att utkräva på oss efter krossen i arenan i höstas. Vad tror du om den matchen?

Marko: Villa kommer vara otroligt revanschsugna. Vi kan nog glömma en lika enkel match som senast. Jag tror på en målrik match med ett böljande spel. Kan vi hålla oss ifrån ”raggarbandy” så tror jag vi vinner, men det blir tufft! Det ska bli kul att vara där i en förhoppningsvis fullsatt arena. Kanske kommer nästa inlägg på torsdag när vi är på väg hem?

Ted: Absolut, villa är ett annat lag hemma i Sparbanken Arena. Raggarbandy är inget för oss, låt oss styra matchen och ha kontroll på tempot! Vi ska ju givetvis också nämna Bissen Brainwalk-matchen i söndags. Vilken kämpe han är Mattias, man blir rörd av träffa honom. De specialdesignade matchtröjorna då? Hiss eller diss?

Marko: Hiss definitivt! Jag ska själv buda på en tröja och hoppas kunna hänga upp den på ”Leva i Harmoni”. Häftigt att kunna hjälpa Bissen i hans jobb att sprida kunskap. Riktigt roligt att träffa honom. Hoppas det här fortsätter som en årlig tradition!

Ted: Jag håller med dig, tröjan var snygg och hade rätt budskap. Skulle dock inte byta ut den mot elitseriens snyggaste hemmatröja! Nu sitter vi i bussen påväg ner till Lidköping och allt är som vanligt. Crille & jag svär över FIFA-spelet, 31an sover som en stock & servicechefen har fått sin lunchlåda innehållande fem chokladbollar. Har du nåt att tillägga innan vi går till tryck?

Marko: Nej, jag tycker det räcker så. Nu är det full fokus på kvällens match, bara att gasa på! Ha det gott så länge.

”You only fail when you stop trying”

Bandyhälsningar, Marko & 23an

Premiär för Ted & Markos blogg…

Tjena allihopa!

Visst är det på tiden med ett återupptagande av bloggen? Det tycker iaf vi. Den här gången blir det inte bara Ted som skriver utan även SAIKs mentala coach Marko Ruuskanen. Håll tillgodo med första inlägget med ämnet supportrar:

Marko: Jaha Ted, du och jag har alltså fått äran att blogga. Det viktiga när man bloggar är väl att skapa intresse kring bloggen? Det betyder väl att vi kanske måste avslöja lite skvaller eller reta upp några. Är det inte så det funkar i bloggvärlden? :)

Ted: ja det ska bli kul! Dessutom skönt att dela på ”bördan” med dig. Självklart ska vi dela med oss av lite skvaller, ingen i laget går säker! Är det en bloggoskuld som ryker för dig?

Marko: Nej, det är faktiskt ingen oskuld som ryker. Jag har en tidigare undanskymd ”karriär” som toppbloggare på Finest. Bland alla gamla dokusåpakändisar så kan man väl lugnt säga att jag stack ut.. Deras överlägset mest lästa bloggerska Katrin Zytomerskia (fru till Bingo Rimer) fick sparken under min tid på Finest. Det kan jag berätta lite om längre fram i bloggen, det kan hända att jag hade ett finger med i spelet där..

Ted: Varför är jag inte förvånad? Med din knivskarpa tunga så har du säkert fått många andra twittrare & bloggare att stämpla ut. Supportrar som är dagens ämne berör. Vad vore all idrott utan supportrar? Absolut ingenting förstås. Jag är själv supporter och vet hur ens humör påverkas av lagets resultat. De jag framförallt känner styr min humörskurva är hockeylaget HV71 & Premier League laget Manchester United. Hört talas om dem?

Marko: Jag gillar ju dig Ted, det vet du, men dina favoritlag… Vad ska man säga? Not my kind of music, skulle jag kunna nöja mig med. Mina lag är ju Djurgården och Chelsea. Som du förstår vill jag gärna föra bort den här diskussionen från ishockey och tycker vi kan hålla oss till fotboll och bandy. Jag håller med dig angående påverkan på mitt mående. När mina lag förlorar så mår jag riktigt dåligt. Nu när jag har blivit lite äldre så har det faktiskt blivit lite bättre, men när jag var i din ålder så grävde jag ner mig otroligt när det gick dåligt. Vilka i SAIK tycker du blir ”grinigast” när deras lag förlorar?

Ted: Jag kan också nöja mig med att säga att dina lag inte är ”något att hänga i julgranen”. Saken är den att jag också kan tänka mig att undvika ämnet hockey just nu med tanke på HV:s tabellplacering. Grinigast vid förlust skulle jag nog säga att lagkaptenen och servicechefen blir, med mig själv som en liten bubblare. Hur det är med Liverpoolfansen i laget vet jag inte, de har ju tränat så pass mkt på detta i flera år nu. Om jag säger att Hammarby Fotboll har Sveriges bästa fans, håller du med mig?

Marko: Mina topp 5 på grinigast vid förlust är nog: 21, 23, Hagge, Mossan, 11, med 22 som bubblare. Liverpoolfansen går ju på valium efter alla tunga år, så det är ju svårt att mäta deras sinnestillstånd tycker jag. Ha ha ha Hammarby bästa fansen. Där måste jag gå helt emot dig och säga att Djurgården har de klart bästa fansen. Går inte ens att jämföra. Vad tycker du om fansen i bandysverige?

Ted: Köper din topp 5 rakt av. Men när det gäller Gårdarna är du färgad Marko. Fansen i bandysverige tycker jag generellt sett gör det bra med tanke på hur få de är i jämförelse med tex fotbollsanhängarna. De bästa upplevelserna jag har som spelare är nog ett kokande Sävstaås i Bollnäs en fredagkväll eller 6 000 på Zinken i Sthlm! Många hyllar Lidköping men jag tycker de är lite medgångssupportrar, det kan vara knäpptyst där när vi leder. Saikarna brukar göra det väldigt bra på famförallt bortaplan. Vad har du för åsikter?

Marko: Jag håller med. Bandyn är ju liten som sport och publiken minskar ju tyvärr hela tiden. Saik:s supportrar gör så gott dom kan. Det är en liten stomme som alltid kör hårt, främst på bortamatcher, men på hemmaplan önskar man ju att det skulle kunna vara lite mer drag. Dock har vi en trumma som trummar på match efter match. Villa har mycket folk på matcherna och jag håller med dig om att dom låter mest i ledning. Skulle vara kul att se hur dom skulle bjuda upp på Friends, fast dom brukar ju åka ur innan.. Hammarby säger jag har de bästa och flesta supportrarna i Elitserien. Förresten så hörde jag ett rykte om att Villas sportchef har köpt biljetter till SM-finalen till alla spelare och ledare i Villa så att dom ska få uppleva en final på plats. Fast det kanske bara är ett rykte… Ska vi avrunda med att önska våra supportrar en riktigt god fortsättning så kanske vi hörs igen redan innan helgen?

Ted: Visst önskar man mer drag på hemmamatcherna men min åsikt är att det är mycket upp till den övriga publiken. De måste bjuda till lite mer helt enkelt. Visst önskar vi alla en god fortsättning på 2014 så får vi se om vi hinner med ett till inlägg innan ”superhelgen”.

Ett citat från bruket: ”Det kanske går bra just nu, men det betyder bara att vi kommer närmare till att det går åt helvete.”

Bandyhälsningar!

/ Ted & Marko

Lagarbete även utanför banan…

”Välkomna, på med vit kökskjorta och förkläde så samlas vi inne i köket”. Tiden för citatet är den 17 november ca 16.00 och orden är Eva Racines. Lördagen den 17 blev vi i SAIKs A-lag nämligen inbjudna till Racines Catering & Matstudio för att laga lite mat. Eller lite och lite, konceptet gick ut på att vi skulle laga en tre-rätters middag till oss, spelartjejer/fruar samt våra ledare. Sammanlagt tror jag att det var mat till 36 personer.

Bilden ovan är tagen precis innan kvällen kom att ta fart på allvar med lite information från kökschef Shane Racine. Som ni ser är det ett glatt men förväntansfullt gäng som är samlat. Efter ett tag fick gruppen frågan vilka som var bäst i köket och givetvis dök mitt & Johan Löfstedts namn upp. För egen del så vet jag inte om jag är någon stjärna i köket, jag tycker det är kul att laga till andra och speciellt när man är ett gäng såhär. Men annars så glider jag nog lite på en framgångsvåg genom vårt lilla ”Kvart över sju hos mig”. Dock inte mig emot.

Vi delades in i par där alla par fick ett ansvarsområde till den slutliga middagen. Påföljden av att jag och Löken (läs Johan Löfstedt) framröstades som de bästa kockarna var att vi nu skulle få ta oss an kvällens svåraste uppgift. På vår lott föll nämligen friterade crabballs. Om det var middagens svåraste eller inte kan jag inte svara på, vi stötte inte på några större hinder. Vi startade med att finhacka kräftstjärtarna och räkorna för att sedan lägga dem i en stor bunke. Därefter tillsatte vi några ägg, citronskal samt finhackad purjolök. Efter att ha rört ihop allt detta var det dags att visa att man rullat köttbullar förut. Ca 70 bollar skulle nu rullas något större än en normalstor köttbulle. När bollen var färdig doppade vi den i mjölk+ägg för att sedan rulla den i ströbröd och sedan ner i fritösen någon minut. Dessa varma skaldjursbollar serverades sedan som en del av förrätten tillsammans med en currydressing. Jag som i vanliga fall inte är så förtjust i allt som kommer från havet blev oerhört positivt överraskad, detta rekommenderas.

Här ses jag och Löken med våra färdiga ”crabballs”…

När alla var klara med sina delar av middagen cirka 2 h efter start var det dags att dra vidare. Vi forslade nämligen med hjälp av personalen på Racines all mat vidare till Jernvallen och VIP-lokalen där det dukats för finmiddag. När man går ut och äter som privatperson är det många bitar som man inte tänker på. En sådan är upplägget på tallriken, det blev näst intill kaos när det skulle ut 36 tallrikar med noga upplagd mat på.  Här följer kvällens meny:

*Tomatbruschetta-terrine

*Mini quesadilla med rostad paprika, chili , lök och ost

*Rullad prosciutto fylld med Marscapone, strimlad sallad och crema di balsamico

*Fritterade ”crabballs ” med curry mangochutneykräm

Kommentar förrätt: Alla delar av denna fantastiska förrätt smakade jättebra. Måste jag välja ut en favorit blir det rullen av parmaskinka som ni ser upp till höger. Helt klart en 6a i GDs poängsystem (1-6).

Prosciutto och salvialindade fläskfilétournedos med Marsala vinsås

Salviafräst kycklingfilé med tomat, salvia, honung och

balsamic vinägerpuré

Serveras med tapenadepotatis och morotspuré

Kommentar varmrätt: Har i mina ögon allt man kan önska sig i både kött & kyckling samt två fantastiska såser och en olivpotatispuré på det. Litet minus för själva upplägget. En 5a på en skala i GDs poängsystem.

Pannacotta med vit choklad och lime toppad med färska bär

Kommentar dessert: Pannacotta är inte min personliga favorit men färsk frukt går såklart alltid hem. Enligt rykten smakade den lite mycket lime, jag undrar vem som ansvarade för det? Får en 4a på en skala i GDs poängsystem.

Reflektion: Grymt roligt initiativ av klubben och Racines. Riktigt roligt att göra saker ihop som inte har något med bandy att göra. Att trivas ihop som grupp både spelare och tjejer tror jag är viktigt. Så ett stort tack till Racines Catering & Matstudio som gjorde kvällen möjlig. Fick även höra att de var imponerade av oss med tanke på hur färska vi var på matlagning. Det märktes även tydligt att vi var vana att arbeta ihop som ett lag.

Om jag ska skriva lite bandy också så går vi in i en riktigt viktig vecka. Idag tisdag kommer Edsbyn på besök och på fredag är det dags att ta oss an Hammarby på Zinken. Vi möter två lag som just nu är före oss i tabellen men som vi vet att vi har bra statistik mot de senaste åren. Viktigt att studsa tillbaka på banan igen efter bottennappet hemma mot Broberg senast där man ser hur små marginalerna kan vara. Jag föreslår att ni tar er ner till arenan och ser bra bandy på tisdag eller varför inte åka ner till Stockholm på fredag och var med på en av säsongens roligaste matcher. På Zinken är det nämligen alltid mycket folk och många SAIKsupportrar bruka sluta upp och stötta oss

Det är bättre att skjuta löst på mål än hårt utanför” - Rolle Stoltz

Bandyhälsningar

/ 23an.

Friends Arena gav två segrar…

Jag tänkte att jag skulle börja detta inlägget med att återkoppla till det förra då jag skrev lite om vårt uppvärmningsspel ”gris”. Dagarna efter var det nämligen en hel del sura miner från vissa utav spelarna som tyckte att jag hade vinklat deras egenskaper fel i bloggen. Mina kommentarer senast har därför medfört att jag numera har väldigt svårt att gå långt och vinna. Detta på grund av att det blivit någon slags prestige i att slå ut mig. Mest delaktig i detta har Rasmus Forslund varit, Rasmus är nog förövrigt bäst i Gästrikland på sten, sax, påse (som avgör tveksamma situationer när vi spelar).

Var ett tag sedan jag skrev mitt förra inlägg och det ber jag om ursäkt för. När jag bestämde mig för att starta upp bloggen igen hade jag ingen sysselsättning utanför bandyn och hur mycket tid som helst. Men nu har jag tagit över Erik Säfströms tjänst som marknadssäljare på SAIKs kansli vilket medför mindre fritid. Men jag ska självklart göra mitt bästa för att fortsätta skriva så mycket som möjligt här. Jag har en del idéer som jag tänkt införa i sinom tid. Men det är mycket välkommet med nya idéer från er, har ni några önskningar om vad ni skulle vilja läsa om så skriv i kommentarsfältet.

Rent bandymässigt så har det börjat rulla på bra igen med två raka segrar förra veckan. Frågar man folk på stan så tycker säkert de att vi öppnade katastrofalt men det tycker inte jag. För mig är det bara poängtappet hemma mot Vetlanda som är en plump i protokollet. Att få stryk mot Villa samt Kungälv borta är absolut ingen katastrof då merparten av alla lag kommer få det. På samma sätt som vi är oerhört starka hemma i Göranssons så är fler lag väldigt svårbesegrade på sin hemmaplan. En sak jag skulle vilja ta upp är också ett bemötande som är vanligt att få av personer i Sandviken med omnejd. Efter matchen i fredags var vi ute i entréhallen och hälsade på lite folk. Det var en härlig stämning med liveband som spelade och en allmänt trevlig tillställning. När jag stod där kom det fram en man till mig och började prata. Inledningen av konversationen startade såhär:

Supporter – Grattis till segern.                                                                                             Ted – Tack, det kändes som att vi gjorde en riktigt bra match idag.                                Supporter – Jo, men de första 30 minuterna var inget vidare eller…

Då undrar jag vad som krävs för att göra publiken nöjd? Vi har precis slagit rivalen Bollnäs med 7-0 hemma en fredagskväll. Visst ska man vara ärlig och erkänna att Bollnäs inte är lika starka i år som de varit de senaste säsongerna men det är fortfarande inget dåligt lag. Kan man då inte som publik vara nöjd och strunta i kommentaren ovan? Okej att vi spelar i SAIK som är ett lag som alltid har stor press på sig och förväntas gå långt men det måste finnas gränser. Den största pressen kommer förmodligen från oss själva eftersom det nästan bara är vi som vet hur bra bandy vi egentligen kan spela. Se till att stötta ditt lag i ur och skur oavsett hur det går, har vi gjort en dålig match så vet vi såklart om det. Därmed inte sagt att man inte ska få tycka vad man vill om sitt lag, det får man såklart, det är det som gör att folk är engagerade och att det finns en storhet och ett intresse. Det jag önskar är bara att man kan sköta det lite snyggare om man verkligen vill lagets bästa. Jag ska också nämna att personen jag citerar ovan inte på något sätt var otrevlig utan vi pratade på i flera minuter till efter vår trevande start, men visst kunde han struntat i att nämna vår sämsta period det första han gjorde?

Nu till något roligare…I onsdags var vi nämligen på studiebesök på Friends Arena i Stockholm. Vi skulle möta Sirius i Uppsala på kvällen och det passade därför perfekt att åka några timmar tidigare och kolla in säsongens finalarena. Detta besök blev fantastiskt lyckat, vilken Arena säger jag bara! Det vore grymt häftigt att få skrinna ut på den nyspolade isen söndagen den 17 mars, isen som förresten ska spolas upp med hjälp av ”ismakarexperter” från Holland. Friends Arena är en arena utöver det vanliga, det är inte likt någon annan arena i Sverige. Med skjutbart tak och en publikkapacitet på 50 000 (65 000 vid konsert) kan man arrangera massor utav olika evenemang där. Besöket vi gjorde gav mig och säkert de flesta andra mycket motivation, bara tanken på att få spela den första finalen där inne kommer att göra den vardagliga träningen så mycket enklare. Vi fick en guidad rundtur på arenan av en av projektledarna för bandyfinalen, här kommer lite bilder från rundvandringen:

Vy från översta ring av tre nivåer. När vi var där var de i full gång att ta bort golv och börja arbetet med att lägga in gräs inför Sverige – England.

Här är en bild från det omklädningsrum vi hoppas sitta i den 17 mars, undrar om Säva & Crille redan bestämt vart de ska sitta?

Sist måste jag bara ta med en bild på ”relaxrummet” som hör till omklädningsrummet. Här kan man koppla av i ett eget badkar eller njuta av bubbelpoolen.

Nu i veckan väntar två svåra matcher med Vänersborg borta på onsdag och Broberg hemma på fredag. Men nu har vi återigen fått in en positiv känsla i truppen och vi tror stenhårt på att vi kan gå segrande ur båda fighterna. Får se om jag man kan bjuda på någon härlig bild från bussresan på onsdag, håll utkik på twitter.

Sist men inte minst tänkte jag bjuda på en härlig bild på vår tränare Håkan ”HP” Pettersson från de gamla glansdagarna i början på 90-talet.

Riktigt ostig kille om jag får säga…

 ”Ju högre ribban ligger, ju svårare är det att komma över” - Ulf Karlsson

Bandyhälsningar

/ 23an

Nystart…

Jag tittar ut genom fönstret och solen skiner, himmelen är klarblå, löven ligger i brandgula färger längs med hela gräsmattan, det är vindstilla och 2 minusgrader. Det där sista ljög jag om, det är inte vindstilla och det är definitivt inte 2 minusgrader. Termometern som sitter utanför mitt köksfönster visar 8 grader. Det är den 23 oktober och alldeles för milt klimat, iaf för en bandyfantast. Alla elitserielag har inte ens en egen is att träna på ännu.

Jag heter Ted David Haraldsson och det här en prövning på en andra säsong för min bandyblogg. Påtryckningar har funnits, både från privatpersoner, folk inom föreningen, grabbarna i laget och till och med från Lusen borta i Moskva. Senast igår frågade Linus Forslund när jag tänkte börja blogga igen, han behövde en paus från alla bettingbloggar. Visst kan jag göra ett försök igen. Jag vet att folk som läser bloggar vill ha daglig uppdatering med massvis med bilder mm. Det här är inte en sådan blogg. Jag kommer att skriva när jag känner för det, men därmed inte sagt att det kommer dröja veckor mellan gångerna. Jag ska försöka att inte bara skriva egna matchreferat (det finns det andra bra sidor för) utan jag kommer att sträva efter att beskriva min och grabbarnas vardag, lite om vad som händer och sker runtomkring oss – i omklädningsrummet, i bussen och liknande.

Som ni säkert alla vet har vi inför den här säsongen tappat två världsspelare (Daniel Berlin & Linus Pettersson) som i mina ögon är minst topp tre i världen på sina positioner. Dessutom har vår flygande finländare Mikko Aarni valt att lägga skridskorna på hyllan. Tunga tapp för alla lag, men det är kul att Bella & Lusen får chans att tjäna bra med pengar på vår idrott. Till laget har det istället anslutit två före detta Bajare. 30-åriga mittfältaren Johan Östblom har tidigare spelat elitbandy i Bollnäs, Västerås och Hammarby. Johan kommer att bli en nyttig kugge i vårt spel och kan dessutom utanför plan tillföra mycket rutin från mängder med slutspel. Kasper Milerud är en stockholmare född 1995 med framtiden framför sig. Spelskicklig som få i den åldern kommer Kasper med säkerhet att utvecklas till en riktigt bra spelare i SAIK-tröjan.

I lördags smygstartade Elitserien med vår bortamatch mot Real Villa Lidköping. Vi var inte riktigt på topp i den matchen och fick stryk med 6-4. Ett inte alltför dåligt resultat egentligen med tanke på att vi saknar Johan Löfstedt och mötte guldfavoriterna på bortaplan. Men i ett gäng med så mycket vinnarskallar som i det här laget så är man aldrig nöjd med en förlust, oavsett motstånd. Vi får helt enkelt ta nya tag i morgondagens hemmapremiär mot nykomlingarna Ljusdals BK. Kom och stötta oss i Göransson Arena, det behöver vi.

Om jag ska orda kort om försäsongen så är vi nöjda med vad vi presterat. Vinst för fjärde gången i rad i Svenska Cupen och bästa svenska lag i World Cup där vi störde slutsegrarna Zorkij i två matcher. Vi har dessutom kommit igång spelmässigt och avsaknaden av tidigare nämnda ser ut att inte bli så stor. För min egen del så hade jag önskat få ut mer av försäsongen rent spelmässigt, men förhoppningsvis kommer det. I övrigt har min ytterhalvskollega Säfström levererat så det räcker och blir över för oss båda, så ingen skada skedd där.

Ett hett ämne i omklädningsrummet den senaste tiden har varit introt till hemmamatcherna. Mest delaktiga har Jesper Hvornum & Linus Forslund varit och jag måste säga att de kommit med ett bra föslag, eller vad säger ni om den här?

Tänk er den här i en kolsvart arena med hög volym i högtalarna, då ska vi nog få liv i arenan!

Annars är det just nu mycket snack om en rankinglista över ”grisen”. Ni vet det fantastiska spelet som alla lag har för sig under uppvärmningarna, där det gäller att hålla en fotboll i luften och inte vara sista man att få bollen i marken. Är man siste man att ha bollen i backen åker man ut och så håller man på tills det bara är en kvar. Mest påstridig med detta är den yngre Forslundsbrodern Rasmus, så fort han går långt skriker han ”- Ny ranking!” och hånflinar. Här följer en kort resumé av de spelare som oftast är med när det vankas ”gris” eller ”utslag” eller vad ni vill kalla det. Givetvis är listan med glimten i ögat:

Rasmus Forslund – Inte mycket känning i fötterna men lever mycket på inställning och karisma. Hörs och syns mycket och ofta med i diskussioner över situationer som uppstår.

Erik ”EP” Pettersson – Här finns det oerhört mycket kvalité och tillsammans med Dennis den som besitter högst fotbollskunskaper. Nu är det ju inte fotboll vi spelar och kanske ska han göra det FÖR snyggt ibland. En av favoriterna varje gång han är med.

Victor ”Janne” Janérs – Har de fotbollar i Dalarna? Varken Janne eller Abbe Bodin är några fotbollshjältar utan lever snarare på att inte hamna i konflikter med andra. Kan med lite tur spela en final här och där. En frisk fläkt.

Abbe Bodin – Se beskrivning ovan.

Daniel Bäck – Rör absolut inte en fena om han inte måste. Bra känsla men har skaffat sig ett rykte om att inte ”jobba på alla bollar” som inte absolut inte gynnar honom. Tar en seger här och där.

Kasper Milerud – Har efter omställningarna från Hammarbys ”gris” klarat sig bättre och bättre när han är på humör. Besitter bra kvalitéer men missar inte ett läge att ”sticka kniven i ryggen” på någon för att vinna.

Ted Haraldsson – Bra fötter, bra rörelse och går alltid långt så länge inte gruppen går emot honom. En av favoriterna varje gång han deltar.

Dennis Henriksen – Ruggigt bra fötter och även han en favorit de gånger han ställer upp.

Joakim Bergman – Som alltid svårläst. Blandar och ger rent tekniskt men gör alltid vad han kan på alla bollar. Vinner även han nån gång ibland.

Jesper Hvornum – Jesper är vänsterfotad och därmed svårläst. Men rent kvalitativt finns det mer att önska. Ofta i diskussion med Rasse.

Detta var vad jag hade att bjuda på idag, på återseende till nästa gång…

Jag glömde nästan, bjuder på en bild på hur det kan se ut när man spelar World Cup och matcherna spelas tätt. Det gäller att ta varje tillfälle man kan för att vila.

Jag tror på teorin att om motståndarna gör mål måste vi göra två mål för att vinna.
- Howard Wilkinson

/ 23an

Ett andra SM-GULD…

”Barca on ice på Studenternas när nya unga SAIK tog guld” Precis som jag skrivit i tidigare inlägg finns det en likhet mellan oss och Barcelona när det gäller spelsätt och att vara ett starkt hemmalag. Dessutom anses det olämpligt att komma ner till arenan i sin Ferrari bara för att sticka ut, därför brukar Crille Edlund precis som Zlatan lämna den hemma. Men till skillnad från Barca vann vi ju titlar iår (ja jag håller på Real Madrid!). Nog om detta tjat om, förlåt förresten för att jag väntat ända till nu med att skriva. Efter säsongen infinner sig ett tomrum och motivationen sjunker en aning.

Sist jag skrev var den 23 mars, två dagar innan finalen. På lördagen rullade bussen mot Uppsala och en helg full av förväntningar. Vid ankomst gjorde vi oss hemmastadda i våra stugor som ligger vid en golfbana utanför Uppsala. Det är perfekt att bo lite utanför sådär. Sedan bar det av mot Studenternas för att se damfinalen där SAIK skulle bärga helgens första guld. Nu blev det tyvärr inte så då man snöpligt förlorade i sudden death. På kvällen tränade vi på finalisen samtidigt(!) som Villa Lidköping. Det var inte direkt läge att träna hörnvarianter om man säger så, men skönt att bara känna på atmosfären lite.

Säva, Bäck & Linus slappnar av i vår stuga...Säva, Bäck & Linus kopplar av i stugan på finalmorgonen…

Om jag var grymt nervös förra året inför finalen så var jag ”endast” mycket nervös inför årets final. Jag hade faktiskt trott att det skulle vara betydligt lättare i år men det var lite samma visa som förra året. Man tänker hela tiden på matchen och det är svårt att inte tänka på konsekvenserna. Jag har än så länge haft turen att inte förlora någon final på Studenternas och kanske är det lättare att slappna av den dagen man både har en finalförluster och guld. Men precis som förra året släpper det mesta av nervositeten när man får komma ner på arenan, ge sig ut och jogga lite, snöra på sig skridskorna och gå ut på isuppvärmningen. Jag vill rikta ett stort beröm till arrangörerna av denna helg, isen var verkligen inte bra under uppvärmningen och matchen. Men saken är den att den ändå var spelbar, den borde varit betydligt sämre med tanke på vädret. Om man stod på solsidan på läktaren måste man ha kunnat stå i t-shirt och solglasögon.

Jag tänker inte orda alltför mycket om själva matchen, alla som läser den här bloggen har garanterat sett den, antingen på plats eller i tv-soffan. Kanske rentav båda alternativen. Men det går inte att komma ifrån det faktum att vi kör över Villa i den första halvleken och går in med en 5-1 ledning i paus. Kanske var de inte förberedda på vad som väntade där ute, Mickes 1-0 mål kom nog lite som en chock i alla fall. I paus trodde nog de flesta i bandysverige att det var klart, finito, avgjort. De flesta idrottsmän säger i liknande situationer att de aldrig tror att det är klart, en match är inte avgjord förrän domaren blåser av osv. Det är skitsnack, leder man med 5-1 i paus så är det ju självklart att man tror att det är klart, så tänkte jag iaf. Eller kanske inte att det var helt klart, men känslan av att ’’det här kan vi aldrig tappa’’ infann sig. Jag sa till stackars Linus Forslund (som haft oturen att varit med och förlorat 3 raka finaler) lite skämtsamt i paus att – ”förlorar vi det här så är det inte meningen att du ska vinna”. Det ångrar jag djupt att jag gjorde, hur tänkte jag där egentligen? Men förhoppningsvis reflekterade inte han över det så mycket, dessutom gick det ju vägen tillslut ändå. Även om det satt hårt inne, onödigt hårt.

Det kändes bra även i den andra halvleken, visst fick de 5-2 gaska tidigt men när vi sedan gjorde 6-2 på straff så kändes det bra igen. Men Villa satsade allt och kröp närmre. Det är kanske inte så konstigt att det blir jobbigt då vi allt som oftast satt 2-3 man på utvisningsbänken. Om alla dessa utvisningar var riktiga låter jag andra spekulera i men ni kan ju gissa min åsikt. Första gången jag blev riktigt orolig var då Villa gjorde 6-5, nu var de ju faktiskt bara 1 mål ifrån. Därför var det oerhört skönt när Joel gjorde en monsterräddning i slutet och någon minut senare blåste domare Kandell av. Glädjen som då infinner sig är svår att sätta ord på. Man blir förstås oerhört glad, men det infinner sig också en lättnad och tomhet som också är svår att beskriva. Men faktum kvarstår, man mår FÖRJÄKLA BRA!

Att få stå på podiet, sjunga guld-ramsor och blicka ut över publikhavet är något som jag hoppas att många spelare får uppleva. Ja så länge de bär en tröja med ett stort svart S på bröstet förstås. Efter slutsignalen ska man upp på podiet, det ska sprutas champagne och sjungas i omklädningsrummet, man ska snabbt tillbaka till hotellet för att svida om till kostym och senare upp på slottet för bankett. Banketten på slottet är en trevlig tillställning med, god mat, fest & många glada miner. Det ska tilläggas att Villa Lidköping var riktigt bra förlorare och stämningen var kanon. De är ju stadshjältar ändå och kan vara stolta över sin säsong. Annat är det kanske inför årets säsong då ”Real Villa” är skyhöga favoriter till att ta hem det efterlängtade guldet. Då har de en större press liggandes på deras axlar.

Dagen efter finalen är man av naturliga skäl lite sliten men det var klart upplyftande att komma till torget och tas emot av så mycket folk, tack all ni som var där! Festen fortsatte sedan under måndagen och ännu längre för vissa. På torsdagen efter finalen åkte de allra flesta i laget till Åre för att koppla av, trivas och bara njuta av skidåkning och varandras sällskap. Jag har mängder med berättelser från den resan men som ni förstår passar sig inte alla på den här bloggen.

Johan Löfstedt debuterade som skidåkare i Åre, här ett av få tillfällen med ett leende på läpparna…

En lagomt nöjd guldmedaljör…

Årets facit:

  • Näst bästa svenska lag i Champions Cup
  • Segrare i Svenska Cupen
  • Bästa svenska lag i World Cup
  • Seriesegrare
  • Obesegrade på hemmaplan
  • Svenska Mästare

Vi är nog värdiga mästare trots allt…

Tillslut vill jag bara tacka alla supportrar, funktionärer, spelare, ledare och styrelsemedlemmar som gjort det här guldet möjligt. Vi tappade 3 världsspelare men lyckas få ihop det och spela nästan ännu bättre än vad vi gjorde säsongen innan. Nu tappar vi 2 världsspelare till i Bella & Lusen till nästa säsong men vi ska göra allt vi kan för att få ihop det här laget till ett framgångsrikt lag redan nästa säsong igen.

”Att bli besegrad utan att ge sig, det är att segra” – Josef Pilsudski

På ett eventuellt återseende…

Bandyhälsningar

/ 23an

Vi ska till Uppsala…

10-3 i den sista semifinalmatchen. Seriens yngsta lag gick ut, spelade fantastisk bandy och skickade Hammarby på semester. Vilken otroligt skön känsla det är när man bärgat en finalplats. Man startar ihop i slutet av april och träffas i princip varje dag under säsongen, undantaget semestermånaden juli då många passar på att åka bort. Att sedan få ett kvitto på all tid och allt slit man lagt ner är fantastiskt. Att få spela final i Uppsala är nämligen ett kvitto på att man gjort något väldigt bra.

Semifinalserien mot Bajen var en drabbning mellan seriesegrarna SAIK & grundfavoriten. När jag säger grundfavoriten så syftar jag på tipsen innan säsongen startade. Hammarby fick klart flest röster medan vi låg där bakom och högg. De har dock inte levt upp till förväntningarna och kom att få en jobbig semifinalserie. Den första drabbningen lagen emellan på härliga Zinkensdamm på lördagen var en match som kunde ha slutat hur som helst. Vi inledde grymt bra och skulle nog haft en ledning med ett antal bollar. Men målen uteblev och Bajen tilläts ta över och kom in i paus med en 4-2 ledning. I början på andra halvlek tog vi kommandot igen och gjorde så länge det var spelbar is tre raka mål till ledning. Sedan öppnade sig himlen och regnet gjorde isen ospelbar. Under de sista 20 minuterna av ordinarie matchtid och under hela förlängningen var det enbart målvaktsutkast och lyror som gällde. Det som avgjorde till vår fördel den dagen var att vi hade en glödhet Edlund som på nåt vänster lyckades få in en boll i nät, 14 minuter in i sudden death.

Den andra matchen blev en sömnig tillställning där jag tycker att vi gör tillräckligt, men inte mer. Vi spelar inte bra men vinner relativt kontrollerat ändå och det är en styrka. Hur gärna vi än vill bjuda vår publik på bra bandy så är det ändå så att i slutspelet är vinsten det viktigaste! Efter denna match hade vi skaffat oss ett utmärkt läge att få erövra finalplatsen hemma på en fredag. Fredagsmatcher brukar vara trevliga och lite mer stämningsfulla tillställningar av olika anledningar. Matchen i fredags var en sådan match. Det är så otroligt mycket roligare att åka ut på en match då arenan är välfylld. Det triggar oss spelare att ta den där extra åkningen, ha den där koncentrationen som krävs, allt det där som gör oss till ett ännu bättre bandylag. Kanske var det antalet åskådare i arenan som fick oss att spela så bra i den tredje semifinalen. För bra spelade vi verkligen. Stisse på Gefle Dagblad liknar oss vid Barcelona och visst kan det väl finnas vissa likheter om man nu verkligen vill hitta dem. Vi är precis som Barcelona ett väldigt starkt hemmalag och när vi spelar som bäst så styr vi matcherna genom att äga boll på motståndarnas planhalva. Att besegra Hammarby med 10-3 i en match som gäller så mycket är starkt. Efter en sådan seger är man otroligt glad och lättad, det var inte särskilt svårt att hålla humöret uppe under helgen.

Finalveckan är i min mening en lång väntan, en väntan på något större, en väntan på en bandyfest i dubbel bemärkelse. Alla säger att man ska passa på och njuta men det är faktiskt inte så lätt. Man blir ständigt påmind om helgen och varje gång pirrar det till lite i magen. Det spelar ingen roll att jag var där förra året och tog guld, jag kommer ändå att vara lite nervös på söndag. Känslan är ändå den att man har fördel av att ha spelat en final tidigare och dessutom vunnit. I år vet man vad det handlar om och kan förhoppningsvis njuta ännu mer av upplevelsen. Jag hoppas innerligt att jag kommer att få uppleva samma känsla som jag gjorde förra året när matchen var slut, känslan då går inte att beskriva.

Att Villa/Lidköping kommer vinna läktarmatchen på söndag är det ingen tvivel om, folk kommer vallfärda från staden som hungrar efter ett guld. Det ryktas om 10-15 000 Lidköpingsbor på Studenternas vilket är fantastiskt om det är sant, vilken stämning det kommer bli. Sen att de inte får jubla när slutsignalen går och sjunga sm-guldramsor är en annan femma. Jag har en sån där skön känsla i kroppen om att vi kommer vinna på söndag. Därför hoppas jag att så många som möjligt från Sandviken tar chansen och kommer ner och stöttar oss. Precis som jag beskriver ovan så är det oerhört inspirerande för oss att höra er från läktaren och ni kan vara tungan på vågen i en SM-final. Kolla in klippet här under och skaffa dig lite bra vibbar inför helgen:

 

På söndag har vi chans att ta hem klubbens första SM-tecken i vita tröjor. Vi kommer nämligen att stoltsera i bortastället då Villa är en äldre förening och spelar i blått. Men inte gör det oss någonting, den svarta sopsäcken ska uppstå ändå och vi kan prestera lika bra i vitt. Så fort vi slog ut stockholmslaget Hammarby i semin var Aftonbladet där och skrev om föreningens ekonomi. SAIK har spelat 18 semifinaler i rad och det har blivit många finaler. Villa är där för första gången på 29 år. Folk skriver på forum på internet att de inte gillar SAIK av olika anledningar. Det jag vill komma till är vi inte är så populära ute i Bandysverige. Det var som några av oss sa på träningen igår: ”- om det bor 9 miljoner i Sverige så håller minst 8 900 000 på Villa på söndag”. Man får en känsla av att det är ”vi mot resten av Sverige” och det är en rätt skön känsla. Vi ska gå ut och vinna på söndag, riktigt njuta och knäppa alla på näsan en gång till.

Imorgon lördag kl. 12 avgår bussen från Jernvallen mot Uppsala. Vi ska under lördagen installera oss i stugbyn vi bor i, se damfinalen, träna på Studenternas samt hinna med en del snack om finalen. Det ska bli skönt att komma ner en dag innan och känna lite på atmosfären som är. Förmodligen var det här det näst sista inlägget för den här säsongen, oavsett hur det går på söndag så kommer jag skriva något i efterhand. Kvalitén på inlägget får vara som det är, det är mycket tankar som snurrar i huvudet de här dagarna.

Får vi uppleva det här igen?

”Det bästa med framtiden är att den bara kommer till oss en dag i taget”                               – Abraham Lincoln

Se till att ta dig till Uppsala på söndag!

Bandyhälsningar

/ 23an

Första steget taget…

- Jag kan tänka mig att de kommer att börja lyfta nu!

Orden är Peter Isakssons under timeouten efter 70 min i den andra kvartsfinalen hemma mot Edsbyn. De rödblå har då slagit långa bollar konstant i den första matchen, i 70 minuter i den andra matchen och kom att göra det konsekvent under hela kvartsfinalserien. Peter ville nog i stridens hetta bara varna oss ytterligare men jag tycker det är tillräckligt mycket groda för att hamna här.

Kvartsfinalserien mot Edsbyn har annars varit en härlig tillställning, publiken kan knappast klaga. Man har fått sett 5 st målglada, fartfyllda och täta matcher. Att sen hemmaplansfördelen skulle avgöra var nog ganska väntat. Edsbyn är otroligt starka uppe i Dina Arena och har inte tappat många poäng där i år. Man hade ändå på känn att vi kunde nypa den fjärde matchen och kanske var det självsäkerheten som gjorde att vi inte gör någon bra match i söndags. I hemmamatcherna har det trots att lagen följts åt målmässigt inte varit något snack om vilket lag som styrt matcherna. I fredags gör vi nog vår kanske bästa match för säsongen och tidningarna roar sig med att skriva om ”Bandyns Barcelona”. När jag och Säva joggade ner efter matchen mötte vi ett gäng supportrar som påstod att SAIK inte spelat såhär bra sedan början på 2000-talet, sådant blir man såklart glad över att höra.

Att kvartsfinalserierna går till 5 matcher hör inte till vanligheterna, att dessutom 3 av 4 gör det den här säsongen är ett kvitto på att Elitserien blivit jämnare. Trots detta är det för tredje året i rad samma semifinallag i Sandviken, Bollnäs, Hammarby & Villa Lidköping. Samtidigt tror jag att årets Edsbyn och Västerås är de bästa lagen på länge som fått ta semester efter kvarten. Jag tycker att Edsbyn faller med flaggan i topp mot oss, med tanke på hur matcherna svängde så kunde kvartsfinalserien faktisk haft en annan utgång. Ger man Edsbyn lillfingret så tar de hela handen. Man är oerhört effektiva när man väl får lägena. Att man dessutom gör 3 mål i snitt på fasta situationer gör det inte lättare att kunna slappna av som motståndare. Red Farmers gjorde dessutom vad de kunde och tjoade på ganska bra under bortamatcherna i Göransson Arena. Jag tycker nog att de kan tacka målvakten Anders Svensson för att inte matcherna i Göransson runnit iväg resultatmässigt, han har stått för smått otroliga insatser i Sandviken.

Idag lördag väntar Hammarby borta på Zinkensdamm. Enligt många den roligaste bortamatchen på hela säsongen, jag är inget undantag. Det är alltid bra stämning på Zinken och dessutom brukar många SAIKare sluta upp. Läste precis i dagens tidning att vi vunnit 8 av de 10 senaste matcherna i Stockholm vilket är ett fint facit. Men det är gamla matcher och inget man kan luta sig tillbaka på i en semifinal. Hammarby kommer såklart vara sugna på att ta hem den första matchen inför stor hemmapublik, de vet ju att vi är starka hemma. Jag, Crille och Löfstedt var i onsdags nere i Västerås för att se Bajens avgörande kvartsfinal mot VSK. Det var en fartfylld och underhållande bandymatch och jag kan konstatera att Hammarby är ett mycket bättre lag nu än i början på Elitserien. Två jämna lag möts nu i en rafflande semifinalserie och jag skulle inte bli förvånad om det gick till fem matcher.

I slutspelstider som det är nu blir bandyn ganska intensiv, det är match varannan dag och träningar däremellan. Det blir påfrestningar på kroppen och att försöka återhämta sig så mycket man kan är A & O. Men samtidigt är det ju det här man gått och väntat på, att få spela betydelsefulla matcher inför mer publik. Vinner man en match mår man grymt bra, förlorar man vill man bara spela match igen, helst morgonen därpå.

Under säsongen som gått har vi i laget haft en liten tävling. Tävlingen har burit namnet DREAMTEAM och har handlat om hockeyns Elitserie. Alla i truppen, både spelare och ledare har deltagit. Vi lottades i par, spelare för sig och ledare för sig. Därefter lottades draft-ordningen fram. Tävlingen har alltså gått ut på att välja en hockeyfemma (3 forwards + 2 backar) och sedan samla poäng (mål + assist) under alla 55 omgångar av Elitserien. 14 lag gjorde upp om segern, inget lag fick ha samma spelare och man har heller inte fått byta spelare under seriens gång. I tisdags samtidigt, som vi slog ut Edsbyn så spelades den sista av de 55 omgångarna. Efter cirka 6 månaders tävlande såg topp 3 ut såhär:

1. Ted Haraldsson & Mikael Nilsson

2. Mats Mossberg & Henrik Hagberg

3. Daniel Berlin & Davd Brodén

Enligt många har inte Micke varit så delaktig i segern pga av sitt bristande hockeykunnande/intresse. Därav T-shirtarna som delades ut till segrarna.

Veckans chips är en utmärkelse som blivit populär under slutet av säsongen. Igår fick Linus Forslund mottaga priset i form av en chipspåse av Lusen (förra veckans pristagare) efter att ha använt halsduk under träning inne i arenan.

Kvartsfinalseriens stålmän:

Erik Säfström – Jag är inte sen att stämma in i hyllningarna till denna kompis och skridskovirtuos som klivit fram nu när det gäller som mest.

Daniel Berlin – Härföraren som alltid levererar en bra match, punktad eller inte spelar ingen roll.

Christoffer Edlund – Crille har efter sin comeback blivit bättre och bättre för varje dag som går och stått för 13 mål på 5 matcher i slutspelet, grymt starkt av en kille vars säsong sas vara hotad.

”När du tittar på dina båda tassar, behöver du bara bestämma dig för vilken som är den högra, sedan kan du vara säker på att den andra är den vänstra” – Nalle Puh

Bandyhälsningar

/ 23an

Nu börjar det roliga…

Idag drar det äntligen igång, det man gått och väntat på hela säsongen, det man tränar för när man drar igång i löparspåren i slutet på april. SLUTSPELET. Seriespelet i all ära men det är något speciellt med slutspelet där varje match gäller så oerhört mycket. Slutspelsmatcher brukar vara hårdare, tuffare och mer känslosamma. Dessutom brukar dessa matcher innebära mer publik på läktaren vilket såklart är positivt.

Senast jag skrev var dagen då vi besegrade GAIS på ett mörklagt Heden mitt i centrala Göteborg. Kul att ”Makrillarna” klarade sig kvar i högsta serien, det behöver bandyn i Göteborg. Därefter var det bara hem och packa väskan för att bege sig till de småländska skogarna och Vetlanda. Vetlanda ligger bara 7 mil från min hemstad Tranås och därför tog många Tranåsbor chansen att åka och titta. Att matchen såg ut som den gjorde spelar ingen roll, en seger (8-7) var det viktigaste och det var kul att heja på lite släkt och vänner efteråt. Nu var allt upplagt för en seriefinal på hemmaplan.

Denna seriefinal som ägde rum i tisdags kom inte att bli den mest välspelade tillställningen, men däremot rätt spännande. Det var upplagt för dramatik, de två just nu bästa lagen i Sverige skulle möta varandra i en direkt avgörande seriefinal, då kom det blott 1 988 till Göransson Arena. En besvikelse, nu hoppas vi på mer publik i kvartsfinalserien. I halvtid ledde Villa med 3-1 och såg ut att gå mot seriesegern. Men vi knöt näven och bestämde oss för att vända på steken i andra. Crilles två snabba mål förde oss upp till 3-3. Detta ger förstås självförtroende och jag tycker att vi kör slut på Villa och vinner välförtjänt efter Sävas mål i den 86:e minuten. Målet innebar inte bara seriesegern och 100 000 utan också en övertygande vinst i vår individuella måltävling, ett grattis är nog på sin plats!

Slutspel innebär inte bara tempofyllda och känslosamma matcher, det för också med sig en del traditioner. Slutspelsskägg är ett sådant fenomen. Det är nu färdigrakat fram till den dagen då säsongen tar slut, som tidigast fredagen den 2 mars och senast finaldagen den 25 mars. Vi har dock ingen i laget som har den där massiva skäggväxten a la Emil Kåberg (bild till vänster), bäst hittills är nog Jesper Hvornum. 

En annan liten tradition som vi börjat med till i år är att bära skjorta och kavaj till alla matcher i slutspelet. Det är en NHL-inspirerad företeelse mest på skoj för att reta upp motståndarna en aning och samtidigt belysa allvaret i matcherna. Vi tjuvstartade lite i hemmamatchen mot Villa. Här nedan syns Bäck & Säfström i Högbo innan matchen.

Idag styr Bosse busschaufför bussen mot Hälsingland och den lilla byn Edsbyn. Många medier och supportrar höjde på ögonbrynen när vi som seriesegrare valde Edsbyn. Men vi var överens inom gruppen och tycker att Edsbyn passar oss relativt bra. Det ska poängteras att elitserien blivit mycket jämnare med åren och i år fanns det absolut inget självklart val i en kvartsfinalserie. Alla lag var svåra nötter att knäcka. Tabellfemman ”Byn” känner vi till utan och innan (de känner givetvis oss lika bra) och hela serien kommer att spelas inomhus. Vi får hoppas att vi inte ångrar valet i slutet på nästa vecka.

Eftersom alla matchserier på förhand är relativt ovissa tänkte jag att ni skulle få ta del av mina tankar och tips till de matcher där vi inte är inblandade:

Västerås – Hammarby: Västerås är tunga att möta och har imponerat under säsongen. I den sista omgången hemma mot Kungälv vet jag dock inte vad man sysslade med. Hammarby har svajat under säsongen och avslutat serien svagt, den rätta gemenskapen och kämparglöden finns inte där. VSK vinner med 3-1 i matcher efter att ha avgjort på Zinken.

Villa - Kungälv: Villa har gått från klarhet till klarhet under säsongen och innan seriefinalen hade man 11 raka segrar. Här tror jag däremot att man kan få det tufft mot ett Kungälv som är svårspelat och har allt att vinna. Villa vinner med 3-2 i matcher efter att ha avgjort hemma inför 5000 åskådare.

Bollnäs – Broberg: Bollnäs är som vanligt väldigt stabila bakåt och en Per Hellmyrs i storform är svårstoppad. Broberg har svajat en del och känns som en ”underdog” här. Men derby är derby. Efter några griniga matcher slutar det med att Bollnäs vinner med 3-1 i matcher.

Till sist vill jag passa på att gratulera Ljusdals BK som igår blev klart för spel i Elitserien nästa säsong. Jag var där tillsammans med 8, 20 & 39 och såg matchen på ett fullsatt IP.

”Dansa som en fjäril och stick som ett bi” – Muhammad Ali

/ Bandyhälsningar från 23an

Bajen, Winterclassic & söderresor…

Matcherna duggar tätt, det går knappt en dag då man inte är nere på Jernvallen och man märker att alla har siktet inställt på vad som komma skall. Idag sitter jag och hela laget på ett tåg som via Stockholm ska ta oss ner till Göteborg. Match mot GAIS ikväll.
Det är faktiskt skönt att byta ut bussen mot tåget för en gång skull. Båda transportsätten har såklart sina fördelar, det är bara skönt att variera lite.
Speciellt den här veckan som bjuder på två söderresor, på lördag ska vi nämligen ta bussen ner och möta Vetlanda BK.

Under veckan som gått har vi spelat två hemmamatcher mot bra motstånd och vunnit båda. Inför 2024 åskådare manövrerade vi i onsdags ut Hammarby hemma i Göransson.
Ett styrkebesked då bajen spelat bra under 2012. Trots att vi resultatmäsigt följdes åt under matchen så tycker jag nog att vi hade bra kontroll och förtjänade 2 poäng.
När comebackande Edlund dundrade in 7-5 på straff i slutet kändes det avgjort. Men några minuter och ett bajenfrislag senare stod det 7-6 och publiken på läktaren fick uppleva lite spänning. Efter vår vanliga segerceremoni i omklädningsrummet ville Crille säga några ord. Han tackade för vårat stöd under de här månaderna och man såg hur glad och lättad han var över att vara tillbaka.

I fredags var vi tillbaka ute på klassiska Jernvallen. På grund av ett evenemang i arenan flyttades alltså årets hemmamatch mot Bollnäs ut, och vilken tillställning det blev. Inramningen var fantastiskt med en stämning som tyvärr inte går att jämföra med den inne i arenan. Läktarstödet betyder otroligt mycket för oss ute på isen, synd bara att vi inte har samma högljudda stöd inne i Göransson. Det finns såklart anledningar till att det inte blir samma stämning och jag tror att detta är något man måste jobba med. Inte bara för att vi ska höra er från isen utan också för att locka en yngre publik till matcherna, något som saknas i dagsläget.
Så till matchen, tycker vi gör en bra första halvlek men Bollnäs är ett bra lag, 3-0 i paus är smickrande siffror. Isen är ett problem då bollen hoppar oerhört mycket, något som skulle bli ännu värre i den andra halvleken. Man tycker att -7 grader och vindstilla borde vara optimala förutsättningar för att göra bra is men tydligen så uppstod det problem.

I den andra halvleken var det av naturliga skäl Bollnäs som var det spelförande laget och vi fick försvara vår 3-0 ledning. När vi gjorde 4-0 kändes det bra, inte skulle vi väl kunna tappa det här? Det gjorde vi inte heller men det satt till slut riktigt hårt åt. Bollnäs gör 3 raka mål och missar några bra lägen att kvittera. Men trots en extra man i orange tröja (läs domaren) lyckades de inte komma ikapp. Det är faktiskt riktigt svårt att spela bra med 3 man mindre på isen. På läktaren hördes ramsan – ”Ja han är sämre än Sjösten, sämre än Sjösten”. Kritiken var givetvis riktad mot kvällens domare. Vart den ramsan kommer ifrån vet inte jag som inte vuxit upp i Sandviken, kanske kan någon besvara det i en kommentar.

Har du förresten sett den amerikanska serien ”Way to Winterclassic” på SVT? En fantastisk serie där man får följa NHL-spelarna på deras väg fram till en någon större tillställning än den vi var med om. http://svtplay.se/t/174298/vagen_till_nhl_winter_classic

Igår satt jag och kollade på tv-matchen mellan Edsbyn-Villa och enda behållningen förutom Daniel Andersson var domare Håkan Sjösten. Som spelare vill man kunna prata med domaren och argumentera efter ett domslut om det behövs. Det värsta som finns är domare som bara vänder bort huvudet och är helt tysta. Sjösten är en av de domare man kan prata med och han kan erkänna om han gjort fel, gör domaren det kan man ju inte säga nåt.

När jag nu avslutar dagens inlägg sitter jag på ett Scandic hotell i nordstan i Göteborg. I sängen ligger Bäck och vilar upp sig, snart dags för en promenad ner till Heden mitt i stan. Ikväll ska vi ta ytterliggare ett steg mot seriesegern och genomföra en bra bortamatch mot Murrens GAIS.

”Lyft ansiktet mot solen, då ser du inte skuggorna”

/ 23an