Vi ska till Uppsala…

10-3 i den sista semifinalmatchen. Seriens yngsta lag gick ut, spelade fantastisk bandy och skickade Hammarby på semester. Vilken otroligt skön känsla det är när man bärgat en finalplats. Man startar ihop i slutet av april och träffas i princip varje dag under säsongen, undantaget semestermånaden juli då många passar på att åka bort. Att sedan få ett kvitto på all tid och allt slit man lagt ner är fantastiskt. Att få spela final i Uppsala är nämligen ett kvitto på att man gjort något väldigt bra.

Semifinalserien mot Bajen var en drabbning mellan seriesegrarna SAIK & grundfavoriten. När jag säger grundfavoriten så syftar jag på tipsen innan säsongen startade. Hammarby fick klart flest röster medan vi låg där bakom och högg. De har dock inte levt upp till förväntningarna och kom att få en jobbig semifinalserie. Den första drabbningen lagen emellan på härliga Zinkensdamm på lördagen var en match som kunde ha slutat hur som helst. Vi inledde grymt bra och skulle nog haft en ledning med ett antal bollar. Men målen uteblev och Bajen tilläts ta över och kom in i paus med en 4-2 ledning. I början på andra halvlek tog vi kommandot igen och gjorde så länge det var spelbar is tre raka mål till ledning. Sedan öppnade sig himlen och regnet gjorde isen ospelbar. Under de sista 20 minuterna av ordinarie matchtid och under hela förlängningen var det enbart målvaktsutkast och lyror som gällde. Det som avgjorde till vår fördel den dagen var att vi hade en glödhet Edlund som på nåt vänster lyckades få in en boll i nät, 14 minuter in i sudden death.

Den andra matchen blev en sömnig tillställning där jag tycker att vi gör tillräckligt, men inte mer. Vi spelar inte bra men vinner relativt kontrollerat ändå och det är en styrka. Hur gärna vi än vill bjuda vår publik på bra bandy så är det ändå så att i slutspelet är vinsten det viktigaste! Efter denna match hade vi skaffat oss ett utmärkt läge att få erövra finalplatsen hemma på en fredag. Fredagsmatcher brukar vara trevliga och lite mer stämningsfulla tillställningar av olika anledningar. Matchen i fredags var en sådan match. Det är så otroligt mycket roligare att åka ut på en match då arenan är välfylld. Det triggar oss spelare att ta den där extra åkningen, ha den där koncentrationen som krävs, allt det där som gör oss till ett ännu bättre bandylag. Kanske var det antalet åskådare i arenan som fick oss att spela så bra i den tredje semifinalen. För bra spelade vi verkligen. Stisse på Gefle Dagblad liknar oss vid Barcelona och visst kan det väl finnas vissa likheter om man nu verkligen vill hitta dem. Vi är precis som Barcelona ett väldigt starkt hemmalag och när vi spelar som bäst så styr vi matcherna genom att äga boll på motståndarnas planhalva. Att besegra Hammarby med 10-3 i en match som gäller så mycket är starkt. Efter en sådan seger är man otroligt glad och lättad, det var inte särskilt svårt att hålla humöret uppe under helgen.

Finalveckan är i min mening en lång väntan, en väntan på något större, en väntan på en bandyfest i dubbel bemärkelse. Alla säger att man ska passa på och njuta men det är faktiskt inte så lätt. Man blir ständigt påmind om helgen och varje gång pirrar det till lite i magen. Det spelar ingen roll att jag var där förra året och tog guld, jag kommer ändå att vara lite nervös på söndag. Känslan är ändå den att man har fördel av att ha spelat en final tidigare och dessutom vunnit. I år vet man vad det handlar om och kan förhoppningsvis njuta ännu mer av upplevelsen. Jag hoppas innerligt att jag kommer att få uppleva samma känsla som jag gjorde förra året när matchen var slut, känslan då går inte att beskriva.

Att Villa/Lidköping kommer vinna läktarmatchen på söndag är det ingen tvivel om, folk kommer vallfärda från staden som hungrar efter ett guld. Det ryktas om 10-15 000 Lidköpingsbor på Studenternas vilket är fantastiskt om det är sant, vilken stämning det kommer bli. Sen att de inte får jubla när slutsignalen går och sjunga sm-guldramsor är en annan femma. Jag har en sån där skön känsla i kroppen om att vi kommer vinna på söndag. Därför hoppas jag att så många som möjligt från Sandviken tar chansen och kommer ner och stöttar oss. Precis som jag beskriver ovan så är det oerhört inspirerande för oss att höra er från läktaren och ni kan vara tungan på vågen i en SM-final. Kolla in klippet här under och skaffa dig lite bra vibbar inför helgen:

 

På söndag har vi chans att ta hem klubbens första SM-tecken i vita tröjor. Vi kommer nämligen att stoltsera i bortastället då Villa är en äldre förening och spelar i blått. Men inte gör det oss någonting, den svarta sopsäcken ska uppstå ändå och vi kan prestera lika bra i vitt. Så fort vi slog ut stockholmslaget Hammarby i semin var Aftonbladet där och skrev om föreningens ekonomi. SAIK har spelat 18 semifinaler i rad och det har blivit många finaler. Villa är där för första gången på 29 år. Folk skriver på forum på internet att de inte gillar SAIK av olika anledningar. Det jag vill komma till är vi inte är så populära ute i Bandysverige. Det var som några av oss sa på träningen igår: ”- om det bor 9 miljoner i Sverige så håller minst 8 900 000 på Villa på söndag”. Man får en känsla av att det är ”vi mot resten av Sverige” och det är en rätt skön känsla. Vi ska gå ut och vinna på söndag, riktigt njuta och knäppa alla på näsan en gång till.

Imorgon lördag kl. 12 avgår bussen från Jernvallen mot Uppsala. Vi ska under lördagen installera oss i stugbyn vi bor i, se damfinalen, träna på Studenternas samt hinna med en del snack om finalen. Det ska bli skönt att komma ner en dag innan och känna lite på atmosfären som är. Förmodligen var det här det näst sista inlägget för den här säsongen, oavsett hur det går på söndag så kommer jag skriva något i efterhand. Kvalitén på inlägget får vara som det är, det är mycket tankar som snurrar i huvudet de här dagarna.

Får vi uppleva det här igen?

”Det bästa med framtiden är att den bara kommer till oss en dag i taget”                               – Abraham Lincoln

Se till att ta dig till Uppsala på söndag!

Bandyhälsningar

/ 23an

Annonser

Första steget taget…

– Jag kan tänka mig att de kommer att börja lyfta nu!

Orden är Peter Isakssons under timeouten efter 70 min i den andra kvartsfinalen hemma mot Edsbyn. De rödblå har då slagit långa bollar konstant i den första matchen, i 70 minuter i den andra matchen och kom att göra det konsekvent under hela kvartsfinalserien. Peter ville nog i stridens hetta bara varna oss ytterligare men jag tycker det är tillräckligt mycket groda för att hamna här.

Kvartsfinalserien mot Edsbyn har annars varit en härlig tillställning, publiken kan knappast klaga. Man har fått sett 5 st målglada, fartfyllda och täta matcher. Att sen hemmaplansfördelen skulle avgöra var nog ganska väntat. Edsbyn är otroligt starka uppe i Dina Arena och har inte tappat många poäng där i år. Man hade ändå på känn att vi kunde nypa den fjärde matchen och kanske var det självsäkerheten som gjorde att vi inte gör någon bra match i söndags. I hemmamatcherna har det trots att lagen följts åt målmässigt inte varit något snack om vilket lag som styrt matcherna. I fredags gör vi nog vår kanske bästa match för säsongen och tidningarna roar sig med att skriva om ”Bandyns Barcelona”. När jag och Säva joggade ner efter matchen mötte vi ett gäng supportrar som påstod att SAIK inte spelat såhär bra sedan början på 2000-talet, sådant blir man såklart glad över att höra.

Att kvartsfinalserierna går till 5 matcher hör inte till vanligheterna, att dessutom 3 av 4 gör det den här säsongen är ett kvitto på att Elitserien blivit jämnare. Trots detta är det för tredje året i rad samma semifinallag i Sandviken, Bollnäs, Hammarby & Villa Lidköping. Samtidigt tror jag att årets Edsbyn och Västerås är de bästa lagen på länge som fått ta semester efter kvarten. Jag tycker att Edsbyn faller med flaggan i topp mot oss, med tanke på hur matcherna svängde så kunde kvartsfinalserien faktisk haft en annan utgång. Ger man Edsbyn lillfingret så tar de hela handen. Man är oerhört effektiva när man väl får lägena. Att man dessutom gör 3 mål i snitt på fasta situationer gör det inte lättare att kunna slappna av som motståndare. Red Farmers gjorde dessutom vad de kunde och tjoade på ganska bra under bortamatcherna i Göransson Arena. Jag tycker nog att de kan tacka målvakten Anders Svensson för att inte matcherna i Göransson runnit iväg resultatmässigt, han har stått för smått otroliga insatser i Sandviken.

Idag lördag väntar Hammarby borta på Zinkensdamm. Enligt många den roligaste bortamatchen på hela säsongen, jag är inget undantag. Det är alltid bra stämning på Zinken och dessutom brukar många SAIKare sluta upp. Läste precis i dagens tidning att vi vunnit 8 av de 10 senaste matcherna i Stockholm vilket är ett fint facit. Men det är gamla matcher och inget man kan luta sig tillbaka på i en semifinal. Hammarby kommer såklart vara sugna på att ta hem den första matchen inför stor hemmapublik, de vet ju att vi är starka hemma. Jag, Crille och Löfstedt var i onsdags nere i Västerås för att se Bajens avgörande kvartsfinal mot VSK. Det var en fartfylld och underhållande bandymatch och jag kan konstatera att Hammarby är ett mycket bättre lag nu än i början på Elitserien. Två jämna lag möts nu i en rafflande semifinalserie och jag skulle inte bli förvånad om det gick till fem matcher.

I slutspelstider som det är nu blir bandyn ganska intensiv, det är match varannan dag och träningar däremellan. Det blir påfrestningar på kroppen och att försöka återhämta sig så mycket man kan är A & O. Men samtidigt är det ju det här man gått och väntat på, att få spela betydelsefulla matcher inför mer publik. Vinner man en match mår man grymt bra, förlorar man vill man bara spela match igen, helst morgonen därpå.

Under säsongen som gått har vi i laget haft en liten tävling. Tävlingen har burit namnet DREAMTEAM och har handlat om hockeyns Elitserie. Alla i truppen, både spelare och ledare har deltagit. Vi lottades i par, spelare för sig och ledare för sig. Därefter lottades draft-ordningen fram. Tävlingen har alltså gått ut på att välja en hockeyfemma (3 forwards + 2 backar) och sedan samla poäng (mål + assist) under alla 55 omgångar av Elitserien. 14 lag gjorde upp om segern, inget lag fick ha samma spelare och man har heller inte fått byta spelare under seriens gång. I tisdags samtidigt, som vi slog ut Edsbyn så spelades den sista av de 55 omgångarna. Efter cirka 6 månaders tävlande såg topp 3 ut såhär:

1. Ted Haraldsson & Mikael Nilsson

2. Mats Mossberg & Henrik Hagberg

3. Daniel Berlin & Davd Brodén

Enligt många har inte Micke varit så delaktig i segern pga av sitt bristande hockeykunnande/intresse. Därav T-shirtarna som delades ut till segrarna.

Veckans chips är en utmärkelse som blivit populär under slutet av säsongen. Igår fick Linus Forslund mottaga priset i form av en chipspåse av Lusen (förra veckans pristagare) efter att ha använt halsduk under träning inne i arenan.

Kvartsfinalseriens stålmän:

Erik Säfström – Jag är inte sen att stämma in i hyllningarna till denna kompis och skridskovirtuos som klivit fram nu när det gäller som mest.

Daniel Berlin – Härföraren som alltid levererar en bra match, punktad eller inte spelar ingen roll.

Christoffer Edlund – Crille har efter sin comeback blivit bättre och bättre för varje dag som går och stått för 13 mål på 5 matcher i slutspelet, grymt starkt av en kille vars säsong sas vara hotad.

”När du tittar på dina båda tassar, behöver du bara bestämma dig för vilken som är den högra, sedan kan du vara säker på att den andra är den vänstra” – Nalle Puh

Bandyhälsningar

/ 23an