Ett andra SM-GULD…

”Barca on ice på Studenternas när nya unga SAIK tog guld” Precis som jag skrivit i tidigare inlägg finns det en likhet mellan oss och Barcelona när det gäller spelsätt och att vara ett starkt hemmalag. Dessutom anses det olämpligt att komma ner till arenan i sin Ferrari bara för att sticka ut, därför brukar Crille Edlund precis som Zlatan lämna den hemma. Men till skillnad från Barca vann vi ju titlar iår (ja jag håller på Real Madrid!). Nog om detta tjat om, förlåt förresten för att jag väntat ända till nu med att skriva. Efter säsongen infinner sig ett tomrum och motivationen sjunker en aning.

Sist jag skrev var den 23 mars, två dagar innan finalen. På lördagen rullade bussen mot Uppsala och en helg full av förväntningar. Vid ankomst gjorde vi oss hemmastadda i våra stugor som ligger vid en golfbana utanför Uppsala. Det är perfekt att bo lite utanför sådär. Sedan bar det av mot Studenternas för att se damfinalen där SAIK skulle bärga helgens första guld. Nu blev det tyvärr inte så då man snöpligt förlorade i sudden death. På kvällen tränade vi på finalisen samtidigt(!) som Villa Lidköping. Det var inte direkt läge att träna hörnvarianter om man säger så, men skönt att bara känna på atmosfären lite.

Säva, Bäck & Linus slappnar av i vår stuga...Säva, Bäck & Linus kopplar av i stugan på finalmorgonen…

Om jag var grymt nervös förra året inför finalen så var jag ”endast” mycket nervös inför årets final. Jag hade faktiskt trott att det skulle vara betydligt lättare i år men det var lite samma visa som förra året. Man tänker hela tiden på matchen och det är svårt att inte tänka på konsekvenserna. Jag har än så länge haft turen att inte förlora någon final på Studenternas och kanske är det lättare att slappna av den dagen man både har en finalförluster och guld. Men precis som förra året släpper det mesta av nervositeten när man får komma ner på arenan, ge sig ut och jogga lite, snöra på sig skridskorna och gå ut på isuppvärmningen. Jag vill rikta ett stort beröm till arrangörerna av denna helg, isen var verkligen inte bra under uppvärmningen och matchen. Men saken är den att den ändå var spelbar, den borde varit betydligt sämre med tanke på vädret. Om man stod på solsidan på läktaren måste man ha kunnat stå i t-shirt och solglasögon.

Jag tänker inte orda alltför mycket om själva matchen, alla som läser den här bloggen har garanterat sett den, antingen på plats eller i tv-soffan. Kanske rentav båda alternativen. Men det går inte att komma ifrån det faktum att vi kör över Villa i den första halvleken och går in med en 5-1 ledning i paus. Kanske var de inte förberedda på vad som väntade där ute, Mickes 1-0 mål kom nog lite som en chock i alla fall. I paus trodde nog de flesta i bandysverige att det var klart, finito, avgjort. De flesta idrottsmän säger i liknande situationer att de aldrig tror att det är klart, en match är inte avgjord förrän domaren blåser av osv. Det är skitsnack, leder man med 5-1 i paus så är det ju självklart att man tror att det är klart, så tänkte jag iaf. Eller kanske inte att det var helt klart, men känslan av att ’’det här kan vi aldrig tappa’’ infann sig. Jag sa till stackars Linus Forslund (som haft oturen att varit med och förlorat 3 raka finaler) lite skämtsamt i paus att – ”förlorar vi det här så är det inte meningen att du ska vinna”. Det ångrar jag djupt att jag gjorde, hur tänkte jag där egentligen? Men förhoppningsvis reflekterade inte han över det så mycket, dessutom gick det ju vägen tillslut ändå. Även om det satt hårt inne, onödigt hårt.

Det kändes bra även i den andra halvleken, visst fick de 5-2 gaska tidigt men när vi sedan gjorde 6-2 på straff så kändes det bra igen. Men Villa satsade allt och kröp närmre. Det är kanske inte så konstigt att det blir jobbigt då vi allt som oftast satt 2-3 man på utvisningsbänken. Om alla dessa utvisningar var riktiga låter jag andra spekulera i men ni kan ju gissa min åsikt. Första gången jag blev riktigt orolig var då Villa gjorde 6-5, nu var de ju faktiskt bara 1 mål ifrån. Därför var det oerhört skönt när Joel gjorde en monsterräddning i slutet och någon minut senare blåste domare Kandell av. Glädjen som då infinner sig är svår att sätta ord på. Man blir förstås oerhört glad, men det infinner sig också en lättnad och tomhet som också är svår att beskriva. Men faktum kvarstår, man mår FÖRJÄKLA BRA!

Att få stå på podiet, sjunga guld-ramsor och blicka ut över publikhavet är något som jag hoppas att många spelare får uppleva. Ja så länge de bär en tröja med ett stort svart S på bröstet förstås. Efter slutsignalen ska man upp på podiet, det ska sprutas champagne och sjungas i omklädningsrummet, man ska snabbt tillbaka till hotellet för att svida om till kostym och senare upp på slottet för bankett. Banketten på slottet är en trevlig tillställning med, god mat, fest & många glada miner. Det ska tilläggas att Villa Lidköping var riktigt bra förlorare och stämningen var kanon. De är ju stadshjältar ändå och kan vara stolta över sin säsong. Annat är det kanske inför årets säsong då ”Real Villa” är skyhöga favoriter till att ta hem det efterlängtade guldet. Då har de en större press liggandes på deras axlar.

Dagen efter finalen är man av naturliga skäl lite sliten men det var klart upplyftande att komma till torget och tas emot av så mycket folk, tack all ni som var där! Festen fortsatte sedan under måndagen och ännu längre för vissa. På torsdagen efter finalen åkte de allra flesta i laget till Åre för att koppla av, trivas och bara njuta av skidåkning och varandras sällskap. Jag har mängder med berättelser från den resan men som ni förstår passar sig inte alla på den här bloggen.

Johan Löfstedt debuterade som skidåkare i Åre, här ett av få tillfällen med ett leende på läpparna…

En lagomt nöjd guldmedaljör…

Årets facit:

  • Näst bästa svenska lag i Champions Cup
  • Segrare i Svenska Cupen
  • Bästa svenska lag i World Cup
  • Seriesegrare
  • Obesegrade på hemmaplan
  • Svenska Mästare

Vi är nog värdiga mästare trots allt…

Tillslut vill jag bara tacka alla supportrar, funktionärer, spelare, ledare och styrelsemedlemmar som gjort det här guldet möjligt. Vi tappade 3 världsspelare men lyckas få ihop det och spela nästan ännu bättre än vad vi gjorde säsongen innan. Nu tappar vi 2 världsspelare till i Bella & Lusen till nästa säsong men vi ska göra allt vi kan för att få ihop det här laget till ett framgångsrikt lag redan nästa säsong igen.

”Att bli besegrad utan att ge sig, det är att segra” – Josef Pilsudski

På ett eventuellt återseende…

Bandyhälsningar

/ 23an

Annonser

One thought on “Ett andra SM-GULD…

  1. Grattis i efterskott till guldet! Nästa år får vi hoppas att det är mitt hjärtelag Edsbyns IF som står som slutliga segrare… 🙂 Även om vägen dit känns oerhört lång med bland annat just ”omöjliga” Sandviken i vägen, haha.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s