VM, VM-uppehåll & Twittervåg…

Nu har jag väntat in i det sista med ett nytt inlägg. Tanken var att bloggen också skulle tagit VM-uppehåll men efter påtryckningar så får jag slänga mig på tangenterna och fixa fram ett nytt inlägg även den här veckan. Har haft lite idétorka när det gäller ämnen senaste tiden så är det något ni skulle vilja att jag tog upp så tipsa gärna.

I lördags var jag och ett gäng grabbar från laget i Skutskär och kollade på bandy. Lite nostalgiskt att stå ute och kolla på bandy som spelas på naturis. Skutskär började riktigt bra mot det gamla elitserielaget Haparanda. Anförda av SAIK-spelarna Rasmus Forslund samt David Brodén ledde man med 5-3 i paus och det här var klart tänkte man. Halvtidsvilan bjöd på resans höjdpunkt då undertecknad unnade sig två korvar och en mugg glögg. Några minuters njutning och tur var väl det för den andra halvlekens spel värmde inte någon Skutskärsupporter. Haparanda tryckte på, fick några turliga mål och kunde vända och vinna. Haparandas skyttekung Harri Hiukka stod för 2 mål och 1 assist men imponerade trots detta mest på oss när han efter matchen knappt hunnit knyta av sig skridskorna innan han snabbt som blixten (nej detta är ingen överdrift) sprang upp för trappan från omklädningsrummet för att få tända sin segercigg. Sorgligt? Nej, bandyallsvenskan har en härlig profil i Harri.

                                       Klassiska Skutskärs IP

VM i Kazakstan inleddes i söndags med öppningsmatchen mellan Sverige – Finland. Kul initiativ av TV10 att sända alla matcher men frågan är om det gynnar ”den icke bandyintresserades” syn på sporten bandy? Hade det inte räckt att sänt alla Sveriges matcher och ev. Finland-Ryssland? För vem som zappar över på TV10 och får se Norge-USA blir imponerad? Kameramännen nere i Kazakstan håller heller ingen större klass. Ibland visar de hellre förbundskaptenerna än ett jätteläge.                                Sverige ser dock oerhört starka ut och jag skulle inte bli förvånad om de knep guldet från ryssarna. SAIK-spelarna sköter sig också bra det jag sett. Har haft lite kontakt med Erik Säfström och han säger att arenan är jättehäftig, hotellet är bra men maten är under all kritik. Han berättade också att några i det svenska laget gått och blivit lite förälskade i den kvinnliga reporten utsänd av TV10.

När de bästa spelarna i vårt lag är på VM sjunker nivån på träningarna. Det är något man får leva med för självklart är det positivt att ha spelare som är borta på VM.          Under uppehållet får man istället lägga fokus på lite andra saker. Vi åker mycket skridskor och kör extra styrka vid sidan om. Jag har dessutom skjutit mängder med vinkelskott, allt för att ha chansen att ta in Sävas försprång på 2 mål i våran interna skytteliga.             Äldre mot yngre igår på träningen, det var inget snack utan vi yngre gick enkelt segrande ur striden. Trots att den gamla räven HP gjort comeback i det äldre gardet.

Nu är det inte bara facebook som hägrar bland människor världen över, Twitter kommer mer och mer känns det som. Jag själv blev medlem för några veckor sedan och vi har bara den senaste veckan fått flera nya ”twittrare” i laget. Flitigast är Linus Forslund (@forslund39) som bjuder på många härliga utläggningar och sågningar. Här är mitt ”favorittweet” hittils från honom: ”Bra tennismatch match nu! Men man funderar lite på hur Djokovic tänker…Mångmiljonär och sån bedrövlig frisyr #bumbibjörnsfrilla”.                        Det mest intressanta är förstås att man kan följa med i kändisarnas vardag och ta del av deras tankar och händelser. Jag följer bland annat Henrik Lundqvist, Anders Timell, Chris Härenstam, Isabella Gulldén, Gry Forsell och Johan Rheborg.

”Turen ger aldrig bort någonting, den lånar bara ut”

Bandyhälsningar

/ 23an

Annonser

Veckan som gått har blandat o gett…

3 matcher och 4 poäng. Där har ni veckans facit. Sirius borta på Studenternas brukar inte vara någon lätt match och vi hade problem i seriepremiären där förra säsongen. Den här lördagen i januari gjorde vi dock processen kort och tog en övertygande seger även om de reducerade på hörna i matchens sista skott. Frågan är om man ska skjuta en hörna när man ligger under med 6-2 inför matchens sista skott. Det är lite av Fair play att man inte gör det, du kan ju skada någon om bollen skulle träffa olyckligt. Å andra sidan förstår jag Sirius som är i en position i tabellen där det kan vara avgörande i slutändan med det här målet. Nu sköt de och gjorde mål, men vi vann matchen med 6-3 i stormen på ”Studan”. Hit ska vi igen i mars!

Om lördagens bortamatch var bra var måndagens match mot Kungälv allt annat än bra. Det kunde dessutom bandysverige notera i tv-rutan. Sågade efter matchen av media samt en del egna fans som tycker vi visar för dålig inställning. Men kanske var den kritiken befogad. I den första halvleken sitter vi kvar i bussen och ligger under med 3-0.                 Vi gör ett försök att komma tillbaks i början på den andra halvleken men det rätta flytet finns inte där. Att förlora på Skarpe Nord är egentligen ingen skam, vi är bara ett av alla lag som besegrats av ett stabilt och effektivt Kungälv där den här säsongen. Resan hem är inte alltför rolig efter en förlustmatch, det blir inte bättre av att bussen rullar in på Jernvallen strax efter 7.00 på tisdagmorgonen. Flera av oss spelare åkte då direkt till jobbet.

I fredagens toppmöte hemma i Göranssons Arena stod serieledande gurkorna Västerås SK för motståndet. Vi sa innan matchen att nu jävlar är det slutspelstänk resten av matcherna, vi knöt helt enkelt näven och bestämde oss för att göra en riktigt bra prestation ute på isen. Stämningen precis innan matchen var också annorlunda.    Spelaren som kanske var mest bestämd var Lusen. Jag stod och gapa efter hans 1-0 mål. Han är inte känd som någon större målskytt men folk kanske får tänka om nu, det var iaf ett solomål som var fantastiskt. Att besegra serieledarna med 6-0 är oerhört starkt.     Visst fanns det lägen för VSK att spräcka nollan, men som så många gånger förr stod Joel i vägen. Det här var definitivt en av de bästa insatserna den här säsongen, vilket firades med sång i omklädningsrummet.

Såhär glada blir vi när vi gör mål, dessutom en extra krydda att det var nummer 15 som gjorde det!

I skrivande stund är jag precis hemkommen från en fotbollseftermiddag hemma hos Henrik Hagberg. Jag, Hagge, 6an, 8an, 21an och nr. 20 var på plats för att först värma upp med matchen mellan Manchester City-Tottenham. Klockan 17.00 började nämligen helgens höjdpunkt, matchen mellan Edlunds Arsenal och mitt o Hagges Manchester United. Sett ur Unitedögon så var kvällens vinst med 2-1 på bortaplan definitivt rättvis, frågar du Crille kanske han tycker något annat!

Handbollslandslaget tappade igår en 11-målsledning i ett EM-slutspel mot Polen, helt oacceptabelt. Vi diskuterade idag vad en lämplig motsvarighet inom bandyn skulle vara. Efter lite diskussion kom vi fram till att det skulle vara ungefär som om SAIK skulle tappa en 6-0 ledning i paus mot Västerås.

Varje vecka delar vi i laget ut ett pris som kallas för ”Veckans chips”. Detta går till den spelare eller ledare som visat sig vara lite vek. Det kan vara allt från att ligga kvar länge efter en smäll på match till att ha vilat från en träning pga av en skada/sjukdom.    Det ska tilläggas att allt detta görs med glimten i ögat. Förra veckans pristagare Mats Mossberg delade i fredags ut ”veckans chips” till Erik Pettersson. Anledningen ansågs vara att EP varit lite för het på att ta massage i och med sin unga ålder.

På tisdag väntar Tillberga borta, en match som vi bara ska vinna. Det är ju dock idrott vi pratar om och vi har ju blandat o gett tidigare på bortaplan den här säsongen. Men känslan i laget är bra och vi ska se till att ta 2 poäng på tisdag för att skapa oss ett bra läge inför sluttampen av serien. Matchandet tar efter Tillbergamatchen ett uppehåll då det ska spelas VM i Kazakstan. Stort grattis till våra uttagna spelare Linus Pettersson, Daniel Berlin, Erik Säfström, Johan Löfstedt samt Mikko Aarni i Finland.

”Tänk på vad du säger, så du inte säger vad du tänker”

Bandyhälsningar

/ 23an

Sikte mot toppen och tröjnummret -1 i ålder…

Det tidigare inlägget väckte lite känslor trots att det egentligen inte var meningen. Å andra sidan är det bara kul med lite bittra människor från Västsverige, bloggen får ju trots allt fler läsare. Har fått lite kritik från några av grabbarna i laget (och HP förstås) att jag borde avslöja och hänga ut mer i bloggen. Får se hur det blir med det, vissa surar ju bara jag nämner deras namn.

Senaste veckan har vi tagit två viktiga segrar på hemmaplan mot Hälsingelagen Broberg och Edsbyn! Trots att vi inte tillhör Hälsingland så är det endå speciellt att spela de här matcherna. Det är nästan alltid bra med folk, högt tempo och mycket känslor inblandade. Jag ska inte sticka under stolen med att man inte direkt gillar nåt av lagen, allt pga rivaliteten.

Elitserietabellen är just nu sjukligt jämn men eftersom jag är en sån fantastisk tippare så tänkte jag bjuda på den slutliga tabellen efter 26 spelade omgångar. Såhär kommer det att se ut kl. 21.00 tisdagen den 21 februari:

  1. Sandvikens AIK
  2. Bollnäs GIF
  3. Västerås SK
  4. Hammarby IF
  5. Villa Lidköping
  6. Edsbyns IF
  7. Broberg/Söderhamn
  8. IFK Kungälv
  9. Sirius
  10. IFK Vänersborg
  11. GAIS Bandy
  12. Vetlanda BK
  13. Kalix BF
  14. Tillberga Bandy

Kommentar: Vi är på uppåtgående och har (enligt mig) den högsta högstanivån, det finns med andra ord inget lag som rår på oss när vi är som bäst. Å andra sidan är det ingen garanti för att vi vinner serien när den är så oerhört jämn. Vi har även ett relativt bra spelschema med toppmatcherna hemma i Göranssons. Det skulle mycket väl kunna bli omvända roller på ”topp 4” då jag tycker att Bollnäs, Västerås och Hammarby också är riktigt bra lag. Hammarby startade lite knackigt men deras formkurva kommer definitivt att stiga ju närmre vi kommer slutspel.

Villa och Edsbyn slutar 5a respektive 6a och Broberg och Kungälv nyper de sista slutspelsplatserna. Kungälv är starka hemma och Broberg är för bra för att missa slutspel. Tyvärr räcker inte varken Sirius eller GAIS till för att komma topp 8 i årets jämna serie. Tippar Vänersborg före GAIS men det är nog bara för att vi haft svårt för dem.

Jag hoppas verkligen att jag har rätt där nere då jag tror att Vetlanda slipper direktnedflyttning, det vore nämligen ett grymt bakslag för smålandsbandyn. Tillberga har bara 300 besökande på sina hemmamatcher och bör åka ur. Inte kan väl ens en tidigare pensionerad värsting rädda dem kvar? Hur fick han förresten ner tröjan från taket?

Idag den 12 januari var det 22 år sedan jag kom till världen. Det är fortfarande kul att fylla år och 22 är väl ingen ålder, jag tror att det ska vara lugnt fram till 30 iaf. Nästa år kan jag iaf stoltsera med åldern (23) bak på tröjan. Tårtan som jag bjöd på i omklädningsrummet var uppskattad!

Slänger även med en bild på Therese som varit så gullig och åkt hem från världscupen bara för att vara med mig på min födelsedag!

Det enda ”negativa” med de senaste matcherna är att Säfström börjat komma tillbaka till gammal storform! Nu blir det tufft att ta igen hans försprång på 2 bollar i vår måltävling. Men skam den som ger sig, jag kommer inte att ge mig så lätt!

”Upp och ner är lika långt, men inte lika lätt”

/ 23an

 

 

Ett resultat som inte speglar matchen…

Vi kommer in i omklädningsrummet i halvtid och konstaterar att det står 2-0 på matchtavlan. Hur i hela friden gick det till? Hade de bollen under kontroll någon gång på vår planhalva?

Under denna säsong ska 5 långresor till södra Sverige avklaras. Lidköpingsresan klarade vi av det första vi gjorde, igår gjordes Vänersborgsresan. Kvar att besöka i tur och ordning är Kungälv, GAIS och Vetlanda. Det är alltid svårt att ta poäng i de här matcherna oavsett vilket utav lagen man möter. Den långa bussresan sitter i benen, lagen spelar snålt och vädrets makter kan ställa till det.

Den som säger att det bara är att åka ner till Vänersborg och hämta hem 2 poäng har fel. Det finns inga sådana matcher längre i den här serien. Sen är jag givetvis fullt medveten om att vi ska ta 2 poäng där nere i arenan. Matchen igår är ett praktexemplar på att frasen ”livet är inte alltid rättvist” stämmer. Vi gör egentligen ingen jättedålig match, vi styr spelet fullständigt men är alltför ineffektiva framåt. Gör man 2 mål i en bandymatch så brukar man inte vinna, så är det bara. Jag tror vi skapar 13 hörnor och gör inte mål på en enda, de har 6 hörnor och gör 2 mål. Hörnskyttet är definitivt en sak som vi måste snäppa upp om vi vill spela bandy långt in i mars.

Om vi var ineffektiva så var Vänersborg motsatsen, kan någon förklara för mig hur man kan göra 4 mål på cirka 3 målchanser? Men det är väl bara att ta av hatten o gratulera till en väl genomförd match. Sedan kan man diskutera på vilket sätt man vinner matchen, det borde inte löna sig att spela så oerhört destruktivt som de gör!

Jag kanske är lite partisk i min matchbedömning men det är inget emot Daniel Johansson (Skribent åt Vänersborg på Svenskafans). Han skriver sähär:                       ”IFK Vänersborg fortsätter att spela riktigt bra mot topplagen i serien. Segern med 4-2 i Arena Vänersborg mot Sandviken var egentligen aldrig hotad, utan IFK kontrollerade matchen från början till slut”.                                                                                              Synd bara att vi inte kommer möta dem mer i år, det här hade varit bra tändvätska annars.

Efter 2 tappade poäng mot ett bottenlag känner man sig illa till mods, man skäms en aning. Det här var onödiga poäng att tappa i kampen om topplaceringarna. En resa hem på 7 timmar blir inte lättare med en förlust i bagaget heller. Nu däremot går vi in i en rolig period med bra matcher. På fredag väntar Broberg hemma och på onsdag gästar ”Bönderna från Byn”. Jag och resten av hela laget hoppas på mycket stöd från läktaren, det behöver vi!

Sist jag skrev berättade jag att det det var min tur att bjuda hem grabbarna på ”Kvart över sju hos mig”. Middagen var väldigt trevligt och jag tror att alla var mätta och belåtna när de åkte hem. Jag har dock bara fått in betyg från en deltagare och det är Erik Säfström. Här följer ett en del av Sävas motivering:

– Yngst i gruppen men med mycket erfarenhet, Ted brukar ofta hålla en väldigt hög nivå när det gäller att bjuda på mat (bortsett från förra årets pannkakor som han på nått sätt lyckades förstöra). Så därför vet man att man kan få magen belåten när man kommer till Ted.                                                                                                                                      -Oj oj oj, mycket stark prestation av Ted i köket . Var kommer dessa talanger ifrån. Det går inte annat än lyfta på hatten för den goda maten vi bjöds på Ted! och Såsen ? vem gjorde egentligen den?..
Ja vad ska man säga hela huvudrätten var klockren, drycken var bra, salladen likaså, gratängen, köttet … såsen.                                                                                                      – Efterrätten serveras , den var också god. men jag känner lite så här Ted, ska du nå den där 10an du verkligen vill åt, så måste du nog fokusera mer på dina efterrätter.                    – Kvällen avrundas med lite tv spel, där värden ger allt han kan för att utklassa sina motståndare.. mycket märkligt beteende (men han är ju fortfarande ung). Tur att hans motståndare var på glatt humör…
Betyg till Ted blir 9 Fifa poäng av 10 möjliga

9 pinnar alltså, jag är mycket nöjd!

Avslutar med en härlig ”Ryssimitation” av en kille i laget, ser ni vem det här?

I en sådan här match är det till och med glädje i att vara boll” – Lasse Kinch

/ 23an

God fortsättning…

Vi gör 4-3 i 85:e. I 93:e minuten går den finske huvuddomaren in och blåser straff till ryssarna. Vilda protester från oss gulklädda spelare, men till ingen nytta. Straffen sitter lågt mellan benen på målvakten, 4-4 och sudden death väntar. I den 5:e minuten av sudden slår en rysk spelare in bollen från kanten och bollen styrs i mål av en rysk klubba. Nattsvart. Det jag beskriver ovan är de sista minuterna av finalen i U-23 VM. Men nog om det nu, det kommer att komma ett inlägg om Rysslandsresan senare.

Jag får väl be om ursäkt att jag inte har skrivit något den senaste tiden. Det har dock funnits anledningar som Rysslandsresan, jul hemma i Tranås osv.

Jag och Jocke Bergman kom hem till Sandviken 21.00 i onsdags (21/12) kväll från ett äventyr. Dagen därpå väntade träning med SAIK och lite snack.                                      Som bandyspelare får man inte många dagar att fira jul med familjen eftersom att man måste vara tillbaka på träning under juldagen. Ändå så är det alltid skönt att komma hem en sväng o bara ta det lugnt, koppla av hemma med familjen och att träffa lite polare från Tranås. När man går till sängs den 23:e december har man alltid samma känsla, morgondagen är en av de bästa dagarna på året. Det där pirret i magen som fanns när man var liten infinner sig dock inte på samma sätt längre. Då hade jag stora problem med att somna och på morgonen vaknade jag oftast riktigt tidigt.

Vi har ingen stor släkt utan brukar i princip bara vara familjen + några till under julafton. Det kan jag tycka är rätt skönt. Jag är inte avundsjuk på dem som måste trängas vid tvn kl 15.00. Både jag och pappa gillar traditioner och en av de vi lägger störst vikt vid är bandymatchen på julafton. Då är vi nämligen några familjer som brukar spela föräldramatch uppe på Bredstorps IP i Tranås. Detta har vi gjort i cirka 10 år nu och det är alltid samma visa. Bara en eller två av papporna har åkt skridskor sedan den förra matchen 365 dagar tidigare och de hävdar alltid att de är obesegrade fast de förlorar varje år (undantaget nåt år då de kört med ”sista målet vinner” och lyckats få in ett mål).

Årets match slutade i en jättekross till ynglingarnas favör. Det börjar nu diskuteras om vi måste göra om lagen på något sätt för att få det jämnare. Tjejerna (två spelar i AIK och en i Tranås) har redan värvats över och vi får väl se under årets transferfönster om det kommer att ske några övergångar.Under årets match representerades klubbarna Tranås BoIS, AIK, Falu BS, Åby Tjureda & SAIK.

Jag hade en bra julafton med julbord, Kalle Anka och ett tomtebesök. Det blir svårare med åren att önska sig saker, när man var liten var det ju inga som helst problem. Nu lägger man också mer värde i att ge bort presenter. Trots detta är jag nöjd med årets presentskörd.

De två senaste matcherna har slutat med 1 poäng och det är varken vi eller ni nöjda med. Men mindre bra insatser kommer alltid under en hel säsong och vi ska nu göra allt vi kan för att ta 2 poäng på fredag! Det finns inga enkla matcher längre i den här serien…

Ikväll är det dags för mig att bjuda hem grabbarna på ”Kvart över sju hos mig” och det ska bli riktigt kul att se och höra vad de tycker om kvällen.

Kvällens meny lyder:

Varmrätt: Ört och vitlöksmarinerad fläskfilé. Till detta serveras hemlagad potatisgratäng, Teppes specialsås samt en tomat/rödlökssallad.

Efterrätt: Vaniljglass toppat med varma hallon och choklad.

”Om snöret inte håller, eller går av, är det bara att försöka med ett annat snöre”                   – Nalle puh

/ 23an

Vad gör man inte för 2 poäng…

Guldhistorierna är slut och jag kan inte längre förlita mig på dem. Hoppas att berättelserna åtminstone väckte några glada minnen. Nya inlägg har lyst med sin frånvaro i decembermörkret men ta nu till godo…

Elitidrott handlar till största delen om att prestera, ta poäng och uppnå resultat.     Tillhör man också ett av de mest framgångsrika lagen genom tiderna så medför det självklart en press. SAIK Bandy är alltid med i favoritsnacket, vi tippas högt och laget gör alltid mycket mål. Man får rubriker på grund av spelarprofiler, men man får också utstå en hel del kritik som rör annat än bandy. Inför årets säsong var dock förväntningarna lite lägre på ett lag som tappat 3 världsspelare. Men när man åker upp till Kalix och och toppen möter botten är man en självklar favorit.

Google Maps berättar för mig att det är ca 83 mil den närmsta vägen mellan Sandviken och Kalix. Vi gör milantalet lite högre och tar bussen till Arlanda på fredagsmorgonen, vi ska nämligen flyga till bortamatchen i Norrbotten. Att checka in ett helt bandylag med medförande trunkar, slipmaskiner och trälådor med material tar en stund. Jag tror inte att vi är någon dröm för flygbolagen direkt.

1,5 timme senare sitter hela laget + ledare på plats i planet och är redo att lyfta. Någon lyssnar på musik, någon läser en tidning, en tredje jävlas med polaren i sätet framför och någon är lite orolig över att behöva lyfta från marken. Efter en turbulensfri resa på ca 4200 sekunder (70 min) landar planet på Kallax flygplats i Luleå. En norrländsk busschaufför står redan och väntar på oss redo att köra oss de sista 8 milen till Kalix.

Pastan på hotell Valhall i Kalix smakar utmärkt tillsammans med ett nybakt bröd och ett glas mjölk. Vädergudarna tvingar oss att gå igenom en plan B om isen inte skulle vara spelbar. På Kalix IP snöar det och blåser. Vi inser ganska fort att det här kommer att bli vår första match för säsongen då isen kommer ställa till problem. Kämpaglöden infinner sig redan på uppvärmningen när några spelar fotboll på den hala snön. Ett mindre mirakel att ingen faller och skadar sig.

I första halvlek är isen relativt spelbar. Inledningsvis är Kalix det hetare laget och leder med 2-1 med medvinden piskande i ryggen. Vi tar dock tag i matchen och leder välförtjänt med 4-2 i paus efter en stark upphämtning. I den andra halvleken börjar snön att falla allt tätare och det slås alltmer luftpastejer och det kastas fler långa målvaktsutkast. På ett utkast når Joel en snabbskrinnade Mikko. Finländaren med nummer 77 på ryggen drar den första försvararen, skottfintar bort nästa och placerar in bollen iskallt mellan benen på Kalix målvakt. Matchens delikatess helt klart, Mikko såg förövrigt riktigt pigg ut på sin gamla hemmaplan. När domare Öhrlund blåser av matchen visar resultattavlan att vi besegrat nykomlingen med 9-3. En perfekt bortamatch är genomförd och det är bara glada miner i omklädningsrummet efter matchen. Måste ju också berömma ett gäng från supporterföreningen som tagit sig ändå upp till Kalix för att heja på oss, riktigt kul!

Återigen mat på hotell Valhall innan bussen tar oss till Luleå och hotellet där natten ska spenderas. Efter en fantastisk hotellfrukost morgonen därpå ska planet lyfta söderut vid elvatiden. Men bara några minuter innan tänkt påstigning syns inte ett flygplan i sikte. En röst i högtalarna berättar att avgången är försenad pga vädret, bromsvärdena på landningsbanan är för dåliga för att planet ska kunna landa. Känslan man får när man hindras av nåt man inte kan påverka känner alla till. Kallax flygplats i Luleå är inte heller hälften lika stort som Arlanda. Ska det ta en timme, tio timmar eller blir vi helt enkelt kvar en natt till i Norrland? Tiden förbrukas genom ett parti Chicago, några diskussioner och en hamburgetallrik. Några timmar senare har dock bromsvärdena förbättras och planet har fått en avgångstid.

Runt 18.30 rullar bussen in på Jernvallen och man inser att vi haft tur i oturen, det kunde ju varit mycket värre. En bra bortamatch är genomförd och ännu en veckas matchuppehåll står på schemat. Värdelöst att få vänta så länge om du frågar mig.

Såhär roligt kan det vara att vänta på ett försenat flyg...Såhär roligt kan det vara att vänta på ett försenat flyg…

Resans:  

Mest spelade artist – Hoffmaestro & Chraa                                                                    Kändis – Timbaktu                                                                                                           Spelare – Mikko Aarni                                                                                                         Måltid – Frukost lördag morgon                                                                           Misslyckande – Kalix intro                                                                                              Uttryck – Bör ej nämnas här

På fredag gästar Vänersborg arenan och jag hoppas att så många som möjligt tar sig ner för att se sista matchen innan jul. Morgonen därpå åker jag till Moskva för att spela U-23 VM. Det ska bli oerhört kul att försöka besegra ryssarna på deras hemmaplan!

”Anfall är bästa försvar”

/ 23an

                                                                                                                  

Resan mot guldet, sista delen…

Känslan av att vakna upp på morgonen och inse att man ska spela SM-final. Går den att beskriva? Nej, men jag ska göra ett försök. Det bubblar till i magen, benen känns lätta, det sprider sig en längtan igenom kroppen och huvudet får en signal om att det ska vara klarvaket.

Uppstigning, frukost och promenad stod på schemat de första timmarna. Det var nog under den här promenaden som känslan av ordentlig nervositet började infinna sig. Längs den långa landsvägen vandrade man sida vid sida med lagkamraterna och pratade om vad som skulle ske senare under dagen. Men någonstans lurade en känsla som inte enbart var positiv.

11.30 serverades lunch och efter det inpackning i buss och avfärd mot arenan. Nu började jag bli riktigt nervös. Vad skulle hända om vi förlorade? Tänk om jag skulle missa en passning så att Bollnäs fick bollen och avgjorde? Kommer ihåg att jag sa till Thony när vi väl var i omklädningsrummet att jag var grymt nervös.                                                       – Det behöver du inte vara Ted, spela bara som vanligt så kommer det att gå fint. Min första tanke var att det var en klyscha som var lätt att säga, men ju mer jag tänkte på det så stämde det ju. Ladda upp som om det var vilken match som helst, allvaret förstår man ändå när man åker in på planen.

Vi bollade gris och sprang en sväng precis som vanligt, dock en bit ifrån planen då publiken nu börjat strömma till. På väg in i omklädningsrummet fick jag syn på min familj sittandes ute i solen inne på Studan. Mamma hade inte kunnat äta på hela dagen så nervös var hon. Pappa var relativt lugn för han trodde att jag inte skulle vara särskilt nervös. När jag berättade hur det låg till tror jag inte att han blev lugnare direkt, men däremot så underlättade det för mig att få träffa dem. Jag visste ju att de skulle älska mig oavsett hur matchen slutade.

När jag kom ut på isuppvärmningen och fick komma igång och åka lite skridskor, skjuta några skott och se all publik var det som om en sten släppte från bröstet. Det är ju det här man drömt om att få uppleva, det skulle bli hur häftigt som helst! Jag sköt ett vinkelskott i norska krysset, vek upp längs sidlinjen och fick syn på ett gäng kompisar från Tranås, en glädje spred sig inombords.

Älskade bröder och systrar!
Det är åtta år sedan vi vann den ädlaste av troféer. Troféen har varit på villovägar.
Det är dags att ta den hem till Sandviken.
Laget är redo!
Men vi behöver er hjälp.
Ensamma är vi starka, men tillsammans är vi oslagbara.
Är ni redo? Nu kör vi!

Lagkapten Daniel ”Zeke” Erikssons ord till publiken innan avslag var korrekta. Det var dags att erövra troféen och ta den hem till Sandviken. När nationalsången spelades och vi stod uppradade på isen spred sig många känslor, i princip alla var positiva den här gången.

Jag tänker inte orda så mycket om matchen, alla som läser det här borde ha sett den. Vi gör en relativt dålig första halvlek där ljusglimtarna förstås är Mishas solomål och Mikkos mål på en perfekt avvägd luftpassning från Zeke. Vad som exakt sades i vårt omklädningsrum i paus kommer jag inte ihåg, men klart är iaf att vi knöt näven och bestämde oss. En spelare knöt näven lite extra, jag pratar förstås om Daniel Berlin.

Han har nummer 6 på ryggen men kallas numera ibland för 7:an. De flesta känner till att Gefle Dagblad betygsätter varje spelare med ett betyg mellan 1-6. Dagen efter har Bella fått en 7:a (!) i tidningen. Förmodligen den första någonsin. Saken är den att han definitivt förtjänade den 7an. Jag har aldrig sett någon vara så bra som han var den halvleken.  Bella erövrade boll på helt egen hand, skapade straff och ledde de svarta trupperna mot seger på ett imponerande sätt. Två dagar efter finalen fyllde han 24 år.

I sin sista match i SAIK-tröjan, med matchens och säsongens sista skott gör han 6-5 i sudden death. 44 står det på ryggen, lagkaptensbindeln sitter stadigt på vänsterarmen, vargen är hans like. Känslan när skottet går i mål går inte att beskriva. Folk strömmar in på planen och glädjen som utbryter är enorm. Glädjetårar rinner ner längs kinderna och fastnar i slutspelsskägget, alla kramas, material slits av till supportrar. Väl uppe på podiet och med pokalen i händerna är man rätt nöjd.

Efter någon glädjetimme i omklädningsrummet med den obligatoriska duschningen av ledarna med mera bär det av hem till stugorna för dusch, rakning och ombyte till segerkostymen. Väl på slottet avnjuts en god middag och lite halvtråkig underhållning. Efter midnatt någon gång stuvas vi in i bussen och festen fortsätter påväg hem till Sandviken för att möta supportrarna på Livingroom.

Där tas vi emot som kungar, ett av de starkaste minnena är när halva laget + Thony står på bardisken och dansar till ljudet av ”Kärlekens tunga”. Efter stängning splittras laget upp en aning, men för de allra flesta fortsätter festen ända in på lördagsmorgonen! Behöver jag säga att det här definitivt är en av de bästa dagarna i mitt liv?

Sång i bussen mellan arenan och boendet!

”Så länge man inte ger upp, har man inte förlorat”

/ 23an

Resan mot guldet, del 2…

Att spela en SM-final på Studenternas i uppsala är alla unga bandyspelares dröm. Nu var drömmen verklighet för mig, efter semifinalsegern med 3-0 i matcher mot regerande mästarna Hammarby svävade man på små moln. Segerjublet i omklädningsrummet efteråt måste ha hörts ända upp på stan. Vi var äntligen där, från april tills nu hade vi jobbat för det här. Alla timmar man spenderat på Jernvallen, alla timmar på gymmet och i löparspåret, alla skridskoskär man tagit, alla timmar i buss man lagt, att åka till Karlstad på nyårsdagen och vinna över Boltic med 14-0, det var definitivt värt det. Vi skulle få spela FINAL!

I och med att semifinalserien ”bara” gick till 3 matcher så var vi färdigspelade på onsdagen den 9 mars. Finalen skulle spelas söndagen veckan efter vilket innebär att vi hade lång tid att förbereda oss på, på både gott och ont. Visst är det bra att kroppen får vila och att alla i laget kan hinna bli av med eventuella skavanker. Men man kan också räkna in en annan faktor, nämligen det mentala. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge brukar man säga, men i det här fallet undrar jag om det stämmer. Under de återstående dagarna hann man tänka mycket på vad som väntade. Några i laget hade spelat stora finaler för, men långt ifrån alla.

Under finalveckan låg fokuset på att hålla uppe tempot och att finslipa på detaljer. På grund av att man skulle köra isracing i Göransson Arena under finalhelgen (trodde man inte på SAIK som finalister) så byggdes tjockleken på isen upp succesivt, vilket medförde att vi fick gå ut på gamla plan och träna. Detta störde dock inte oss, det krävdes mer för att få stålmännen i gungning.

Lördagen den 19 mars rullade bussen med ett gäng förväntansfulla spelare och ledare ner mot Uppsala. Vi bodde i en liten stugby utanför stan. Efter lunchen bar det av till Studenternas för isträning. Träningen som genomfördes denna kväll på fantastisk is var en av de bättre jag varit med om. Alla var oerhört laddade inför morgondagen. Det var grymt skönt att åka av sig lite och känna på arenan såhär tätt inpå finalen. Efter käk och lite teori gick vi i säng relativt tidigt den kvällen, men till ingen nytta. Jag och Säva låg vakna och pratade till över midnatt den kvällen.

Fortsättning följer….

Segern igår mot Sirius innebar serieledning. Detta innebär att det imorgon fredag blir en ren seriefinal uppe i Dina Arena mot Edsbyn. Det ska bli skönt att spela en match där vi inte är klara favoriter. Hoppas på minst en buss med Sandvikensupportrar och varför inte en repris från förra året:

 

Äldre mot yngre idag på träningen. Är man 23-24 år eller äldre brukar man tillhöra det gamla gardet i vårt lag. Idag gick ungdomarna i fällan och ”gubbarna” firade segern med glass!

”- Oj, den bollen strök utsidan på målarfärgen!” Bo Hansson

/ 23an

Resan mot guldet, del 1…

I sin sista match i SAIK-tröjan, med matchens och säsongens sista skott gör han 6-5 i sudden death. 44 står det på ryggen, lagkaptensbindeln sitter stadigt på vänsterarmen, vargen är hans like. Känslan när skottet går i mål går inte att beskriva. Här följer en berättelse om hur jag upplevde resan mot mitt första SM-guld:

Den sista seriematchen hemma mot Sirius blev en enkel match. Vi satte fart direkt och avgjorde matchen tidigt. Borde inte Sirius blåsvarta hjältar krigat lite hårdare än de gjorde? Vi var klara seriesegrare och satt i förarsätet inför valet av kvartsfinalmotståndare. Alltså kunde vi valt dem direkt efter slutsignalen om vi hade velat. Kanske hade de ett äss i rockärmen mot oss och var inte beredda att avslöja någonting.

Hammarby hade slarvat och slutade 5a i tabellen. Ingen ville ha Bajen från Södermalm på sin sida i slutspelsträdet. Från vår position valde vi tabelltrean Edsbyn på vår sida och Västerås SK i kvartsfinalen. Tabelltvåan Bollnäs fick Villa Lidköping på sin sida och valde att möta Sirius i kvarten. Nånstans här gick våran idé om att undvika Hammarby i stöpet. Edsbyn valde Hammarby och Villa fick Broberg.

Att åka ner till ABB Arena och hämta hem en seger genom att bara ställa ut skridskorna gör man bara inte. Västerås är ett hårt kämpande lag som inte viker ner sig i första taget. Därför var det med en lättnad man såg Bella skjuta 4-3 i sudden i första kvartsfinalen.         I bussen hem från matchen var man redan sugen på nästa drabbning. Göransson Arena är vår hemmaarena, vår borg, vår arbetsplats som Linkan brukar säga. Där har vi inte förlorat många matcher och skulle heller inte göra det mer den här säsongen, höll vi det var vi ju garanterade en plats på Studenternas. Efter två bra insatser i arenan städade vi av VSK med 3-0 i matcher.

Den andra kvartsfinalserien på vår sida kom att bli en oerhört jämn tillställning. Både Edsbyn och Hammarby vann sina två hemmamatcher innan Bajen skulle vända den trenden och ta hem den sista matchen i Dina Arena. Nu stod vi alltså där mot Hammarby IF, laget som vi hade mest respekt för. Men inget kunde stoppa oss den här säsongen, det hade vi bestämt oss för. Inför storpublik och många tv-tittare skulle vi spela match på härliga Zinkensdamm. Hammarby inleder bäst men vi äter oss in i matchen och lyckas tillslut vinna med 4-2. Inför semifinal 2 i Göransson hade Bajen 3-0 i matcher mot oss i arenan. Den sviten kom att brytas direkt, 6-1 i matchen och såhär nära en final hade jag aldrig varit.

Onsdagen den 9 mars tog vi återigen emot Hammarby i Göransson Arena. Det mesta stämde, Förberedelserna var bra, drygt 3 500 personer var på plats och vägen till Uppsala låg utstakad framför våra fötter. När domare Ulrik Bergman blåste i visselpipan för sista gången den matchen stod det 7-3 på resultattavlan, vi var i FINAL. Känslan som spred sig i kroppen var en blandning av lättnad och glädje. Efter att ha åkt ut i den femte och avgörande semifinalen två säsonger tidigare var det nu min och lagets tur att få spela om guldet. Läs nästa del i kommande inlägg…

Thony Lindquist blev under söndagen klar som huvudtränare för det ryska storlaget Dynamo Moskva, en chans inte många får. Kul för Linkan och jag önskar honom lycka till borta i öst.

Visste ni förresten vem i laget som:

Tar mest massage – Linus pettersson                                                                               Hoppar högst – Mikko Aarni                                                                                                     Sjunger mest i duschen – Johan Löfstedt                                                                             Pratar mest i telefon – Mikael Nilsson/Christoffer Edlund                                                       Spelar mest TV-spel – Daniel Bäck                                                                                Vinner flest träningar – Daniel Berlin                        

”Om man önskar att ens drömmar ska gå i uppfyllelse är det bäst att vakna först”

/ 23an

Kvart över sju hos 21:an…

”Stjärnsmällen i Västerås”. Det var rubriken efter lördagens förlust med 10-4 borta mot VSK. Storförlust mot antagonisten Västerås SK och alla vill helt plötsligt prata bandy igen i Sandviken. Man får frågor på stan om vad vi höll på med, ingenstans går man säker. Undrar varför inte folk som kommer fram nu inte har så stor lust att byta några rader när vi vunnit och spelat bra?                                                                                                    Matchen i ABB Arena är egentligen inget att säga om, vi gör en dålig insats och får stryk mot ett för dagen hetare VSK.

Förra året började jag, Bäck och Säva med något som vi kallar för kvart över sju hos mig. Det är givetvis ett plagiat på TV4s ”Halv åtta hos mig”. Vi turades om att bjuda hem varandra på vardagarna och begränsade antalet delar i middagen för enkelhetens skull, våra middagar bestod av varmrätt och efterrätt. På så sätt slapp man ju laga mat efter träningarna var tredje gång. För att spetsa till det hela skapade vi en privat grupp på Facebook där vi sedan betygsatte varandras bjudningar med motiveringar skrivna med glimten i ögat.

När så de mörka höstkvällarna började smyga sig på togs ämnet upp igen, ska vi starta om på nytt? Efter noga övervägande (de andra måste ju få klartecken från de som bestämmer, läs flickvännerna) så kom vi fram till att det nog är dags för en ny säsong av kvart över sju hos mig. Vi anade dock lite nyfikenhet/avundsjuka från ett par killar i laget och beslöt oss för att bjuda med de båda smålänningarna Christoffer Edlund samt Johan Löfstedt.

För några veckor sedan var vi på en storartad bjudning hos poänligaledaren Löfstedt. På menyn stod ugnsbakad falukorv med potatismos och dumlepanacotta till efterrätt.   Betygen dagen efter bestod av tre stycken 7:or och en 8:a där framförallt svårighetsgraden på varmrätten pekades ut som den största anledningen till uteblivna toppoäng.

Fredagen den 18 november 2011 var det då dags för vår andra nykomling att ha premiär. Med kort varsel hade vår fotskadade vän Christoffer bjudit in till en kväll i harmonins tecken.                                                                                                                På menyn den här kvällen stod Lasagnette med smakrik sallad till huvudrätt och marängsviss till efterrätt. Jag tänkte att jag skulle dela med mig av ett axplock av kommentarer som inkommit efter Edlunds bjudning:

Att komma hem till Christoffer på mat som han lagat känns lite som om man skulle få spendera en hel dag med Jennifer Anniston, ”it is ones in a life time” de gäller att passa på så att säga. / Johan

– Det första man ser när man kommer innanför dörren är en oskyldig kille med gipsad fot som sitter eldvakt frmför ugnen, underbar syn! / Ted

– Ett minus är svårighetsgraden på maten, jag ser detta som en relativt enkel måltid där man vet att den verkligen går hem hos alla. Därför ser jag gärna till nästa gång att du, Criffe, vågar se utanför ramarna. / Erik

– Väl vid bords såg det jättefint ut, mycket dryck att välja på(Vatten, läsk, mjölk, juice), en stor och fin sallad och mycket mat. Allt detta tillsammans var väldigt gott. Bra tanke med en pastarätt dagen före match också! / Daniel

Efter varmrätten satte vi oss ner i soffan och avnjöt marängsvissen samtidigt som vi kollade på krönikan från Fotbolls VM-94. En klockren avslutning om du frågar mig. Vi hade dock inte behövt något ljud på tvn då Löfstedt och Bäck i stort sett kan varenda replik som sägs i krönikan.                                                                                                                         Crille fick efter fredagens bjudning 7:or rakt igenom vilket får anses som ett fantastiskt betyg med tanke på att killen hoppar runt på kryckor.

Baconlindad kycklingfilé med potatisklyftor och grillsås ”a la Teppe” – Förra säsongens poängmässigt bästa måltid…

 

Ikväll ska Kungälv få betala för vår dåliga insats sist!

Skytteligan: Haraldsson 2, Säfström 2

”Det står 0-0 och det beror på att ingen av lagen gjort något mål” Agne Jälevik

/ 23:an